Årets riksdagsval handlar för mig om hur vi ska förhålla oss till världen i tider av annalkande katastrofer. Vi befinner oss i början av en enorm omvälvning av hur själva jordens ekosystem fungerar. Det kommer påverka precis allt i våra samhällen: matproduktion, transporter, byggnation, ekonomi, samhällelig stabilitet, säkerhet …

I helgen som kommer anordnar Rebellmammorna en 24-timmarsmanifestation i Stockholm, och den följs dagen efter upp med en stor demonstration med SNF som huvudorganisatör (länkar längre ner). Jag kommer troligen både gråta och skratta, hoppas och förtvivla medan jag deltar. Jag dansar i desperation. Det kaos som världen tycks på väg mot manifesterar sig nu hos allt fler av oss som känslor av sorg, förvirring, oro och skräck. Att dansa och manifestera med andra är ett av mina sätt att hantera min egen ångest och sorg – och att påverka andra.

Jag med min nu alltmer slitna skylt, på lokal manifestation.

Klimatsorg är inte som annan sorg

Klimatsorg är inte som annan sorg, sådan som vanligtvis beror på något som händer en gång och som man sedan kan bearbeta och för det mesta ta sig igenom. Den här sorgen har ingen början och inget slut eftersom klimat- och miljökrisen bara pågår. Lösningen är inte att alla med klimatångest/-sorg lär sig att djupandas och schemalägga jobbiga tankar till en kvart om dagen (som ångestterapi kan föreslå). Det som behövs för att bota är handlingskraft på de områden där radikala förändringar krävs. Annars blir det lite som att be en cancerpatient att bara tänka på sjukdomen en kvart om dagen och strunta i behandling. Jag ser det här valet som en möjlighet att rösta för klimat och miljö, och emot handlingsförlamning och klimatångest; och att få i gång samtal om hur vi vill leva i stället, när vi slutar förstöra den jord som är vårt enda hem i universum.

Det är systemet som är problemet

Varför pratar vi så lite om de politiska realiteter som vi de facto kommer behöva hantera, och som har med de ramar naturen ställer upp för oss att göra? Systemet måste ändras så att det blir möjligt att leva ett hållbart liv i ett överflödsland som Sverige. Samtidigt kan den tanken också bli förlamande. Hur ska man som individ angripa systemet? Fler behöver få upp ögonen för hur de kan bidra för annars riskerar de i stället att blunda.

Delar av min dansgrupp i Bohuslän dansar till Staying alive, våren 2026.

Aktivism misstänkliggörs

Jag anser att alla människor har ett ansvar för att upprätthålla relationer till, och balanser i, naturen. Det är en slutsats som påverkar hur jag förhåller mig till samhället, hur jag röstar och hur jag agerar i vardagen. Det är vad jag vill ska genomsyra den politik som förs och vara en grundläggande värdering när vi formar samhället. Därför kommer jag att dansa på Stockholms gator, delta i Rebellmammornas stora manifestation lördag-söndag på Sergels torg, och gå (dansa) med i den stora klimatmarschen på söndag. Och ja, alla ni politiker och debattörer som bidrar till föraktet mot ”aktivism”, det är ett hot mot status quo att människor engagerar sig. Den som tjänar på status quo har anledning bäva. Men status quo är i det här fallet inte ett fortsatt möjligt alternativ, ens på kort sikt.

Vi kan inte välja om vi vill att samhället ska förändras eller inte. Det kommer att ske. På ett ordnat sätt om vi väljer det – eller genom samhällskollapser när ekosystemen havererar. Hur vi ska ha det i stället och hur vi ska nå dit är därmed politiska frågor som vi alla bör vara lika angelägna att lyfta. Så visst kan man kalla det jag gör när jag dansar aktivism, politiskt påverkansarbete eller kanske rentav miljömupperi, men inte som det börjat låta från vissa håll nu: extremism eller sabotage. Det är tron på att vi kan låta bli att förändras som är extrem.

Att ta ut en ny riktning

Är jag en bakåtsträvare? Sådant kan man bli kallad när man vill se lägre resursförbrukning, färre resor och ett enklare liv. Vi ska minsann inte backa, vi ska gå framåt, kan man få höra. Vanligtvis från människor som tror att ny teknologi ska lösa alla våra problem. Men det är inte fel att backa. Vi måste ju backa. Som alltid när man gått in i en återvändsgränd. Vi kan backa för att ta sats igen, i en ny och bättre riktning.

Share

Jag vill inte tillbaka till stenåldern, och inte till medeltiden heller men resursförbrukningsmässigt kanske till 1960-talet. Det betyder inte att jag vill ha det som på 1960-talet. Jag gillar energi från sol och vind i stället för från kol och olja (även om vår totala energiförbrukning måste minska). Jag är djupt tacksam för vetenskapliga framsteg inom medicin, biologi, psykologi och ekologi; för preventivmedel, barnomsorg och välisolerade hus. Att vi backar betyder inte att vi måste lämna alla fynd vi gjort i återvändsgränden bakom oss. Vi kan bära med oss en hel del när vi tar några steg tillbaka och börjar röra oss ut mot de öppna vidderna.

Att dansa fram en ny värld

Det är inte mer ny teknologi som kan rädda oss (även om den i viss mån kan bidra). Däremot är kultur en viktig del av lösningen. Litteratur, konst, musik, teater kräver begränsade resurser men ger oss stor glädje, mening och gemenskap och kan dessutom förändra hur vi ser på våra liv och vad som är värdefullt och meningsfullt.

Att dansa som del i kampen för klimat och biologisk mångfald är i mitt fall något jag gör för att det ger mig glädje och att döma av andras reaktioner så verkar det smitta. Folk blir glada när de ser oss och fler tar emot pamfletter och vill prata med oss när vi dansar än om vi bara informerar rakt upp och ned.

Min lilla dansgrupp dansar enligt devisen hellre än bra. Jag dansar alltså inte på stan för att jag tycker att jag är så bra på det utan för att förmedla förändringskraft och sprida kunskap. När människor engagerar sig och tar risker (i vårt fall att bli förlöjligade men också faktiskt hotade) så att andra ser eller hör så har det stor påverkan på deras förmåga och vilja att förändras eller påverka. Aktivism är inte ett hot mot demokratin, det är räddningen. Särskilt när politikerna går emot både forskning, förnuft och folkvilja. I en stor opinionsstudie uppgav 89 procent att de vill se en skarpare klimatpolitik.

Klimatupphettningen fortsätter. Den biologiska mångfalden minskar. Årets torka och brand kommer leda till matkris och svält i delar av världen, med konflikter och flyktingströmmar som följd.

Sex av nio planetära gränser är redan överskridna och ekonomin, som våra politiker är så angelägna om att hålla i gång att de sätter den före allt annat, kommer krascha med besked, när ekosystemen börjar haverera på allvar. Förändring måste till, och det snabbt.

Jag hoppas vi blir tusentals och åter tusentals på klimatmanifestationen och klimatdemonstrationen i helgen!

https://www.facebook.com/events/1678699813123306

https://24h.xrsv.se/

#24timmarförklimatet

Subscribe now

The book Small is beautiful. Economics as if people mattered was published in 1973. Schumacher was in his work inspired by John Maynard Keynes, but was also influenced by Buddhism, Mahatma Gandhi, Karl Marx, John Ruskin, etc., and by small-scale economics in many of the third world countries he visited.

In Small is beautiful he writes critically about how technology and economics have been allowed to steer our societies away from what is actually functional, from a human point of view. We confuse the concepts of natural capital and income, and thereby treat nature as if finite resources were infinite. We are estranged from nature and only value what we ourselves have created (here Schumacher is critical of Marx, who he believes falls into precisely that trap).

Fossil fuels are just one of the natural resources that we handle recklessly as a result: “Fossil fuels are merely a part of the natural capital which we steadfastly insist on treating as expendable, as if it were income, and by no means the most important part. If we squander our fossil fuels, we threaten civilization; but if we squander the capital represented by living nature around us, we threaten life itself.”

What he is saying is that an activity can be counted as “economic” even though it wrecks the environment.

Nature, not to be wrecked. A silver-washed fritillary (the butterfly) in seashore aster, close to where I live.

Economics, Schumacher writes, deals with goods in accordance with their market value and not in accordance with what they really are. All goods are treated the same. The same rules and criteria are applied to “primary goods”, which one has to win from nature, and “secondary goods”, which presuppose the existence of primary goods and are manufactured from them. This happens because the goal of our society is that of private profit making. it is inherent in the methodology of western economics to ignore man’s dependence on the natural world, writes Schumacher. “To the extent that economic thinking is based on the market, it takes the sacredness out of life, because there can be nothing sacred in something that has a price.” But since consumption is merely a means to human well-being, the aim should be to obtain the maximum of well-being with a minimum of consumption. Over-consumption is a form of violence in the world we live in.

The economic religion we live by has as its first commandment to behave economically and our desires are insatiable, Schumacher notes:

“There are poor societies which have too little; But where is the rich society that says: halt! We have enough? There is none.” And here I would like to add that we constantly confuse “need” and “desire”. We claim to “need” a lot of things, but almost always we should instead change the words we use and say it as it is, we don’t need, we desire. “Permanence is incompatible with the predatory attitude which rejoices in the fact that what were luxury’s for our fathers have become necessities for us”.”

The economy must serve people and nature, otherwise it is useless to us. We live our lives in small contexts, which is why economics and economic “science” need to adapt to them: “If economic thinking cannot grasp this it is useless. If it cannot get beyond its vast abstractions, the national income, the rate of growth, capital/output ratio, input-output analysis, labour mobility, capital accumulation; if it cannot get beyond all this and make contact with the human realities of poverty, frustration, alienation, despair, breakdown, crime, escapism, stress, congestion, ugliness and spiritual death, then let us scrap economics and start afresh. Are there not indeed enough signs of the times to indicate a new start is needed?”

The economy should serve man and nature, not the other way around.

Part of what Schumacher writes about has a direct bearing on technology development in AI today: He refers to Gandhi who used to talk disparagingly of dreaming of systems so perfect that no one will need to be good: “But is it not precisely this dream which we can now implement in reality with our marvelous powers of science and technology? Why ask for virtues, which man may never acquire, when scientific rationality and technical competence are all that is needed?”

We instrumentalize what cannot be instrumentalize without totally loosing its meaning. And here is another quote about our view of technology as a solution to most things, as well as to the problems that technology itself has created:

“The new problems are not the consequences of incidental failure but of technological success. Here again, however, many people will insist on discussing these matters solely in terms of optimism and pessimism, taking pride in their own optimism that science will find a way out. They could be right only, I suggest, if there is a conscious and fundamental change in the direction of scientific effort. The developments of science and technology over the last 100 years have been such that the dangers have grown even faster than the opportunities.”

We cannot solve the problems that technology has created with even more technology, but yet we are putting all our hopes to technological solutions, and will end up making even more damage to the natural systems we depend upon. It is the system that is the problem, and nature that is the solution.

We have built a society that is driven forward by greed and envy, says Schumacher. Our ever-increasing desires and wants are encouraged by the economic system and constitute an antithesis to wisdom, freedom and peace: “Every increase of needs tends to increase one’s dependence on outside forces over which one cannot have control, and therefore increases existential fear. Only by a reduction of needs can one promote a genuine reduction in those tensions which are the ultimate causes of strife and war.”

In other words: we need to get better at being satisfied with what we have.

Some more perfect one-liners (or two- to three-) from Small is beautiful:

“The richer the society, the more impossible it becomes to do worthwhile things without immediate payoff.”

Subscribe now

“At present there can be little doubt that the hole of mankind is in mortal danger, not because we are short of scientific and technological know-how, but because we tend to use it destructively, without wisdom. More education can help us only if it produces more wisdom.”

“in our time, the main danger to the soil, and therewith not only to agriculture but to civilization as a whole, stems from the townsman’s determination to supply to agriculture the principles of industry.”

“Health beauty and permanence are hardly even respectable subjects for discussion, and this is yet another example of the disregard of human values, and this means a disregard of man, which inevitably results from the idolatry of economism.”

“So this is the first question I suggest we have to face. Can we establish an ideology, or whatever you like to call it, which insists that the educated have taken upon themselves an obligation and have not simply acquired a passport to privilege?”

This summer I also read Kim Stanley Robinson’s The ministry for the future. It too left my hands with many underlines. I love how he gives voice to a multitude of people, animals, nature and phenomena. The atom gets its own voice, as does the market and the globe as such. I love how he tries to write out solutions and not just depict the misery that awaits if we don’t act.

We need more utopias that help us imagine a better world, not just dystopias that give us terrifying visions of the future. I don’t think Robinson is as good at one-liners as Schumacher but I appreciate a recurring phrase. With reference to Aldo Leopold, the actors in the book are driven by the motto “The right thing to do is what is right for the forest and the land.” Add “water” to that short list, and it says everything about how we should prioritize in politics going forward.

Share

Naturen är irriterande på många sätt och ibland rentav lite farlig. Men allra mest irriterande är människans (och människornas mediers) reaktioner på det som händer där. Det är så klart trist med ytterligare ett djur som bränns i vårt land och eftersom min trädgård råkar vara helt omgiven av ekar är jag glad så länge ekprocessionsspinnaren stannar längre söderut – men jag kan ändå inte tycka annat än att: 1. Det finns allvarligare problem och 2. vi som art får vad vi förtjänar.

Foto: Falko Seyffarth

Det varmare klimat som ekprocessionsspinnaren trivs i har vi fixat alldeles själva, och sannolikt har vi också hjälpt till med spridningen genom att skicka växter kors och tvärs i Europa utan alltför mycket regleringar. Internationell handel är ju så himla viktig för tillväxten. Den ekonomiska alltså. Den ekologiska är vi som vanligt inte lika bekymrade om, Ändå hänger de ihop. Bara bekämpningen av invasiva arter har av Artdatabanken beräknats kosta Sverige mellan en och fyra miljarder per år, (och det lär snabbt gå uppåt). Till det kommer ökande kostnader för översvämningar, stigande havsnivåer, stormskador, övergödning, skördebortfall, infrastrukturskador och lite annat smått och gott som kan kopplas till transporter och överkonsumtion.

Medan ekprocessionsspinnaren gör så att det kliar dödar vi själva glatt träd, blommor och hela ekosystem för att upprätthålla kortsiktiga ekonomiska vinster. Så lägg skulden där skulden hör hemma. Inte hos en larv som bara larvar omkring, som larvar plägar, utan hos den moderna människan, den kanske sämst anpassade, mest egoistiska och dumma varelse som vandrat på denna jord. Nyliberalismen med sin totalt fartblinda ekonomism är vår religion. Vi lever nu med klimatförändringar och miljöförstöring och har samtidigt en alltmer instabil värld att hantera. Vilket bland annat bidrar till att en matkris är under uppsegling.

Subscribe now

En stor del av världens konstgödsel fraktas genom Hormuzsundet. Eller fraktades, då. Vi kan stå inför svältkatastrofer i delar av världen i vinter och matbrist och höjda priser i andra men rapporterna om det är sparsamma i våra medier. Att svenska skördar ser ut att bli mindre än på länge framställdes tragikomiskt nog nyligen av en reporter som ett ekonomiskt problem främst för Sveriges bönder. Man hade ju kunnat hoppas att nyhetstorkan under sommarmånaderna skulle leda till fler fördjupande och förklarande texter om till exempel vårt totala beroende av fungerande ekosystem, men nej.

Helvetesarten, det är vi, och ekprocessionsspinnaren är ett av våra minsta problem.

Share

When I had my first child, I was sometimes told that I was now in a little bubble where the only thing that mattered was the child and me. On the contrary, my firstborn made me even more sensitive to what happened in the world around us. To suffering and injustice, environmental destruction and political instability. I wanted to protect not only my own child but all children; to secure all the environment and nature, not just the one closest to us.

But the fact that my children have made me more sensitive to the needs of both nature and other people does not change the fact that the decision to have them was the most selfish thing I have ever made. I did it for myself, not for the children and not for the world. Especially not for the world, because it does not need more people, but fewer.

We humans have filled the earth and subjugated it, just as the Bible demands. If the biblical god exists, then it is high time for him to send new instructions, otherwise there is a risk of ending up straight in hell for his chosen species. But despite the fact that the vulnerable situation we find ourselves in is largely due to our excessive wear and tear on the earth’s ecosystem, it is often presented as a problem that people choose childless lives.

How many people can the Earth sustain? I’m trying to find a number, but as with most things, it depends. As Joel E Cohen, a population scientist and professor of mathematical biology, puts it: “How many people the Earth can sustain depends on how many people wear cotton and how many wear polyester; how many eat beef and how many eat beans; how many want parking spaces and how many want parks; how many want jaguars with a capital letter, i.e. sports cars, and how many want jaguars with a lowercase initial, i.e. wild animals.

”

According to a study based on a standard of living equivalent to an average European, 3.1 billion people is a sustainable population on Earth. A couple of other studies also indicate figures of around three billion. In 2022 we reached eight billion and by 2045 we are estimated to have reached 10 billion.

There are always optimists who believe that we can become even more numerous if we simply switch to a vegetarian or genetically modified diet and an even more intensive use of land and forests. But the fact that there are more of us on a global level than is sustainable in the long term seems to be something that many can agree on. When the population of several individual countries has now actually started to decrease, it is still mainly presented as a problem. Japan, China, South Korea, Croatia, Bulgaria, Georgia and Lithuania are some of the nations that are seeing a rapidly decreasing population and many other countries are predicted to develop in the same way before the year 2050. How will they do?! How will they manage to reverse this “negative” trend?!, our media wonders.

Share

We must have fewer people on earth in total, but preferably not fewer in any individual country. We must use less of the earth’s resources but definitely have increased growth and an increasing population. We have constructed our society like a pyramid scheme. More people and more consumption are constantly needed to keep the machinery rolling.

For individual countries, a declining population clearly means difficulties when fewer and fewer people of working age have to care for and support an increasing proportion of the elderly. Declining economic growth has major negative social consequences in the short term when interest and pensions cannot be paid and banks collapse. But the overall risks to humanity with no doubt decrease with increased chances for nature to recover. After all, we are biological creatures in need of functioning interaction with our physical environment

When people live as hunters and gatherers, they tend to keep their group size relatively constant. Do we have a collective intelligence that tells us not to let the size of the group get out of hand? When we live close to nature, in interaction with it instead of as its imagined rulers, it is perhaps easier for us to see the whole and respect the right of all other lifeforms right to space. In the animist religions that hunters and gatherers live with, humans are not seen as more important than any other species. Animals and plants are human relatives and deserve respect, space and cooperation.

I probably wouldn’t have had any children if I had made the choise today because I can see with my own eyes the hard pressure earth’s ecosystems are under; and because the research I have seen is extremely clear. We are taking too much of the Earth’s resources, emitting too many greenhouse gases and toxins and overexploiting ecosystems both on land and at sea. If we don’t quickly change the way we relate to and use our surroundings, great turbulence and many hardships await. Life for our species risks becoming vulnerable and difficult. Choosing to avoid having children in order to continue uninhibited shopping and flying is therefore also not sustainable. We must all take responsibility for giving future generations a chance at decent lives, regardless of whether they are our own offspring or not.

Subscribe now

Those who are outraged that young people are choosing to avoid having children seem to see it as a duty to maintain the pyramid scheme. How else will the economy fare? Everyone realizes that the system must collapse at some point, but can’t we just feed it a little longer?

I have several young people close to me who have already decided not to have children or who are very hesitant. Not because they are self-absorbed lazy people who want to fulfill themselves, take weekend trips and afford to shop, but because they are aware of the climate and environmental crises. They don’t fly, consume moderately, are vegetarians, get involved in activism for the environment and social justice. It’s not selfishness. It’s choosing to abandon the pyramid scheme economy in favor of the pyramid time. The Egyptian tombs have stood for thousands of years. Looking at the world and our interference with it with such time horizons makes it possible to plan so that what we do today will be sustainable even thousands of years into the future.

Vad tänker du göra i sommar? Jag kan rekommendera att börja odla.

Runt en tredjedel av världens konstgödsel skeppas normalt ut via Hormuzsundet. Blockaden minskar alltså kraftigt världens tillgång till gödning. Läget förmörkas ytterligare av att vi tycks stå inför en ovanligt stark variant av väderfenomenet El Niño i år, vilket innebär omfattande påverkan på skördar över stora delar av jorden.

De flesta av oss tar nog för givet att vi inte kan drabbas något så omodernt som matbrist i Sverige men i år riskerar matsystemen på global nivå att drabbas av en perfekt storm. Det lär vi känna av även här, både i form av höga livsmedelspriser och i ren brist. Låt oss se det som ett wake up call.

Druvklasar på gång i mitt växthus.

I vintras fick en brittisk underrättelserapport viss uppmärksamhet i svenska medier. Den varnade för stora ekosystemkollapser inom fem år med missväxt och stora konflikter om mat, vatten och energi. Svenska FOI gjorde redan 2023 ett PM på samma tema, där de slog fast att ett troligt scenario om vi fortsätter på vårt inslagna klimatspår är ”en söndrad värld, där civilisationskollaps är vidare spridd globalt medan vissa regioner fortfarande upprätthåller stabilitet, dock med svårigheter som kronisk vatten- och livsmedelsbrist”.

Kommer Sverige klara att förse alla invånare med tillräckligt med mat till överkomliga priser, om blockaden i Hormuz fortsätter, och om El Niño slår ut skördar runt om i världen? Detta kan bli vår chans till generalrepetition inför vad som snart kan vara det nya normala.

Beskeden om hur det står till med Sveriges matberedskap skiftar. Somliga hävdar att vi kan vara lugna eftersom vi har gott om till exempel spannmål, socker, raps, ägg och morötter (som någon påpekat: hurra – vi kan baka morotskaka!). Men sanningen är att vi är långt ifrån självförsörjande eftersom vårt sätt att producera mat kräver stora mängder importerad konstgödsel, pesticider och maskiner som i sin tur kräver importerat bränsle. Att det förra året växte massor av raps i Skåne hjälper oss föga om vi i år varken kan gödsla eller skörda den. Vårt matintag skulle inte bara riskera att bli erbarmligt enformigt utan också för lågt. Särskilt problematiskt är det så klart om det dessutom blir en torrsommar som den 2018. Grundvattennivån är redan mycket under det normala i stora delar av södra Sverige där merparten av vår mat produceras.

Ett äppelträd spaljerat mot hönshusväggen.

Under första världskriget kunde koloniträdgårdarna motverka matbrist. Odlingsytor öppnades också i allmänna parker och aktivister försökte få fler att ta till spaden genom uppmaningar som ”Odla i vår, slipper ni svält i höst” och ”Alla odla potatis utom de tråkiga” (kanske inte den bästa kampanjslogan jag hört).

När nu såväl klimatet som samhällsordningen är i gungning är det åter dags att fundera över hur vi kan bidra till matförsörjningen. Många har redan börjat. Siffror från en undersökning beställd av Fritidsodlingens riksorganisation (FOR) visar ett ökande intresse för odling för egen konsumtion. Av dem som redan hållit på ett tag har 33 procent gjort arealen större de senaste tio åren. Drygt var fjärde av dem anger klimatkrisen som skäl. Många andra listar oro för krig och konflikter.

Idag finns 30 000 hektar trädgårdsyta som är bevuxen med fruktträd, bärbuskar och köksväxter och de har potential att ge oss 700 000 ton grödor. Men den totala grönytan i våra trädgårdar är hela 275 000 hektar. Enligt SLU utgör dessa en viktig reservyta för livsmedelsproduktion. Vi kan alltså glädjas åt att det i Sverige är så gott om gräsmattor som hyfsat lätt kan omvandlas till grönsaksland. Och också gott om människor med i alla fall basala kunskaper om odling. Drygt hälften av Sveriges befolkning bidrar med något ätbart till det egna hushållet. Människor sår och skördar runt sina hus, på jordlotter eller i stadens gemensamma rum – ibland med de styrandes välsignelse, ibland i form av gerillaodling på eget initiativ. Olika rörelser för självhushållning och lokal resiliens formas och kunskap delas tillsammans med fröer och sticklingar

Både blad och blommor av krasse går att äta.

För den som behöver lära sig mer finns inte bara grannar att fråga utan gott om bra böcker om odling och självförsörjning, som paret Mandelmanns Självförsörjning på Djupadal, Anders Rydells och Alva Herdevalls Modern självhushållning eller Johanna Hjärtfors nyutkomna Beredskapsodling. Sara Bäckmo inspirerar och folkbildar med bloggen Skillnadens trädgård. Maja Bredbergs Till växten och David Jonstads Meningen med landet är två fina böcker som också förklarar för oss varför vi bör börja odla. Jag vill även lyfta fram tidskriften Åter, som samlar och sprider kunskap om allt som har med självförsörjning att göra: odling, verktygsmakeri, att ta egna fröer och sticklingar, mathantering, djurskötsel och mycket mer.

Subscribe now

Detta kan bli sommaren då du slutar memorera sportresultat och knarka TV-serier och i stället läser på om potatisodling och hur man mjölksyrar grönsaker. För att sedan köra en vända gödsel från närmsta stall och stoppa händerna i jorden. Det är tid att odla sin trädgård.

Lite av skörden från min trädgård en oktoberdag.

Jag tror att man måste vara totalt alienerad från den fysiska verkligheten för att inte uppfatta att djur (eller spädbarn) har förmåga att känna. Instängd och avskärmad i övertygelsen att den vuxna människan står över allt annat; emotionellt skadad av den inbillade rationalitet som säger att det levande kan jämställas med maskiner.

Det finns likheter och det finns skillnader mellan djuret människa och det levande av andra grupperingar. Vi kan både göra jämförelser med det vi känner igen och vara öppna för att det vi möter är helt nytt och främmande. Både använda välbekanta ord från vår mänskliga värld och söka oss till begrepp som visar på det annorlunda i växternas och svamparnas riken. Om människor kan ”rota sig” och ”blomstra” så borde träd kunna ”minnas” och blommor kunna ”kommunicera”. Intelligens och medvetande kan se olika ut. För att fullt ut förstå det krävs inte bara intelligens utan också öppenhet hos oss.

Jag har precis läst ut boken The arrogant ape av primatologen Christine Webb och hon menar att vår mänskliga tendens att se oss själva som exceptionella hindrar oss från att faktiskt förstå andra djur och se deras egenskaper och beteenden för vad de verkligen är. Bland annat tar hon Kloke Hans som exempel.

Kloke Hans var en häst som av sin ägare påstods kunna räkna. Hans fick se matematiska problem på en tavla och gav det rätta svaret i siffror genom att slå med ena framhoven i marken. Tillsammans med sin ägare turnerade Hans runt i Tyskland i början av 1900-talet och visade sina färdigheter. Men så visade det sig att Kloke Hans bara svarade rätt om han kunde se den som ställt frågan (och följaktligen kände till svaret). Kloke Hans avfärdades därmed som en humbug, men i själva verket hade han visat just hur intelligent han var – bara på ett annat område än matematiken. Kloke Hans var oerhört skicklig på att läsa av subtila signaler, till råga på allt hos en annan art än sin egen. Han kunde uppfatta de, mycket små, signaler som människor gav ifrån sig när han närmade sig det rätta svaret och lyckades pricka in exakt när någon gav ifrån sig en liten omedveten nickning eller blinkning.

Sedan dess har Kloke Hans-effekten kunnat ses även hos andra arter som lever nära människor. Knarkhundar markerar till exempel fler felaktiga träffar på individer som deras förare har fördomar om. Men även vilda djur har denna förmåga att läsa av andra individer. Primatologen Christine Webb berättar om sitt mellanhavande med den vilda babianen Bear en dag i Namibia.

Dagen innan har Bear tillsammans med ett gäng vänner mobbat en av hennes kollegor genom att springa fram och slå henne på benen och skrika. När han rör sig fram mot Christine blir hon därför rädd. Hon försöker efter bästa förmåga fortsätta att se lugn ut men hon lurar inte Bear. Han går raka vägen fram till henne och lägger försiktigt sin hand på hennes ben och gör en grimas där han visar tänderna. Grimasen är välkänd för Christine – det är en lugnande min som babianer använder för att lösa konflikter sinsemellan. Bear har förstått att det som hänt dagen innan kan ha gjort Christine rädd för honom och nu ber han om ursäkt genom att visa att han inte är farlig. Han har alltså förstått vad hon tänker och försöker gottgöra.

Christine Webb har i sin utbildning fått lära sig att andra primater än människan saknar förmåga till mentalisering (som att sätta sig in i andras tankar). Incidenten med Bear fick henne att inse att för att verkligen förstå andra djur så behövde hon “avlära” (unlearn) mycket av det hon lärt under sin utbildning. Babianer är precis som människor en primat, men ett växande antal studier visar att djur som humlor och fruktflugor också uppvisar beteenden som tyder på positiva eller negativa känslomässiga upplevelser – trots att de saknar människoliknande hjärnstrukturer.

Genom att relatera till annat levande som ting har vi begränsat vi vår förmåga att förstå dem. Vi har blivit alienerade. För att råda bot på det har Christine Webb introducerat begreppet “slow looking” för sina studenter. Om vi verkligen vill förstå en annan varelse behöver vi investera tid i att observera dem så förutsättningslöst som vi kan. Man kan välja ett djur man redan känner eller ett vilt djur, eller kanske en växt eller ett naturfenomen –och sitter sedan stilla och betraktar och tar in, utan att söka efter svaret på något särskilt.

Detta liknar det jag fått öva på i min utbildning till skogsbadsguide. Att sitta tyst och iakttagande i naturen, utan något mål. Det liknar också metoden “Walking with sensitivity.” Forskarna bakom metoden skriver om hur deras forskningsgrupp utforskar nya sätt att förhålla sig och relatera till omvärlden:

These research streams aim to move the focus beyond human communities by exploring the inherent entanglements between more-than-human agencies – such as plants, microbes, fungi, soil, human and nonhuman animals, and water in its various forms. They seek to cultivate attentiveness to more-than-human relations and recognition of how other-than-humans produce and share knowledge.^[1]

Under en verklig promenad väljer man en mer-än-mänsklig kompanjon och upplever världen tillsammans med den. Till sin hjälp har man tre begrepp: nyanser, känslor och maktrelationer. Hur upplever du och din kompanjon världen och varandra, med dessa tre begrepp som ledord? Vi kan förstås aldrig helt bortse från att vi är människor men hur ser världen ut om vi anstränger oss för att möta den ur ett icke-mänskligt perspektiv?

Att åter låta den naturliga världen bli sinnlig, relaterbar och värd vår nyfikenhet och förundran kan lära oss att värdera annorlunda och förhoppningsvis skänka kraft och mod att också agera på nya, och, i så många avseenden, mer fruktbara sätt.

Metoden Walking with sensitivity ingick i kursen Litteratur och vandring som jag läste vid Göteborgs universitet i höstas. En regnig novemberdag fick vi studenter vandra i Slottskogen i sällskap med en egenvald annan art och göra anteckningar om hur det kändes. Jag valde lavarna på träden. Troligen feltolkade jag sedan uppgiften att göra en presentation av upplevelsen för min såg inte riktigt ut som de andras. Här är några av mina bilder.

Hur är det att vara en lav? Ingen aning. Men min promenad i sällskap med lavar fick mig i alla fall mycket mer intresserad av att försöka förstå. Och vad säger att inte lavarna också blev mer nyfikna på mig?

^[1] Höckert Emily, Outi Rantala & Veera Kinnunen: ”Walking with sensitivity”, 67–78, One by walking, Transdisciplinary Mobilities and Methodologies, Camilla Brundin Borg, Hanna E Åberg, Roger Norum, Suzanne Österlund-Pötzsch, John Martin red London: Bloomsbury Publishing Pic, 2026

Thomas Cook startade världens första resebyrå redan i mitten av 1800-talet och överallt möter oss idag resereklam som lovar frihet, vila, vackra miljöer och god mat bara vi betalar. Och vi shoppar som aldrig förr: en långresa till Thailand för att komma undan vintermörkret, en weekendresa till Barcelona för att dricka cava och så en tågresa till Alperna på det, för det släpper visst inte ut någon koldioxid (fast jo, det gör det – ungefär en fjärdedel så mycket som flyget). Because we’re worth it. Men förtjänar andra att drabbas av våra resor? Och då tänker jag inte bara på växthusgasutsläppen.

Nära färjeläget i danska Fredrikshamn hade någon när jag var ung klottrat ”Håll Danmark rent. Led en svensk till färjan.” Svenska ungdomar söp sig redlösa på elefantöl och kissade och kräktes lite varstans. Vi har en tendens att uppföra oss sämre när vi inte är på hemmaplan – och det gäller inte bara unga. Sopsortering och trafikregler är inte längre lika viktiga. Invånare på olika turistmål har börjat protestera alltmer uttryckligt. Amsterdams kommun har startat en nätkampanj riktad till män mellan 18 och 35 för att få dem att hålla sig borta och i södra Europa demonstrerar människor eftersom massturismen överbelastar vatten- och avloppssystem, sliter på naturen och leder till bostadsbrist när centrala bostäder hyrs ut via airbnb. Och ofta, som vid all inclusive- och kryssningsturism, går pengarna inte ens till lokalsamhället utan till bolag med säte i andra länder. Bara nackdelarna kvar till lokalborna alltså. Hade djuren i de afrikanska nationalparkerna kunnat demonstrera hade de säkert också gjort det. Gör en nätsökning på “The Cheetahs Made a Kill. Then the Safari Trucks Swarmed In”(Leoparderna lade ned ett byte. Sedan kom svärmen av safaribilar), så förstår du vad jag menar.

Trängseln förstör även upplevelsen för turisten. Få tycker om att känna sig som ett får i en skock. Den brittiske fotografen Martin Parr har tagit tragikomiska bilder av massturismen. En av mina favoriter visar Pisatornet i bakgrunden och en gräsmatta med människor som i olika vinklar låtsas staga upp tornet medan någon annan fotograferar. Att hantera att platserna ser bättre ut på instagram än i verkligheten kan också vara en utmaning. ”Parissyndromet” beskrevs första gången på 1980-talet av en japansk psykiater och är en diagnos för den extrema besvikelse som kan drabba en när turistmålet inte är som i ens drömmar. Nog har vi väl alla känt en släng av: ”vad gör jag här egentligen?” Är vårt begär efter att resa ens vårt eget eller bara en spegling av vad vi tror att andra trår efter?

Den brittiske fotografen Martin Parr tog tragikomiska bilder av massturismen.

Vågar man säga högt att vårt resande har gått överstyr? Det kryllar av människor som tycker att de har rätt att unna sig, nu när de blivit pensionärer, nu när de måste jobba så mycket, eller nu när ungarna är små. Ta inte våra snuttefiltar ifrån oss! Men det måste bli en ändring. Jag blir hoppfull när jag hör en ung människa säga att det har börjat bli ute att turista. Möjligen syftar hon bara på charterturism men kanske håller statusen för resande på att förändras?

Att ta sig till andra sidan jordklotet är numera lätt, och det som alla kan få blir ofta mindre åtråvärt. Inte heller är värmeböljor, översvämningar och kilometerlånga museiköer riktigt vad vi önskar oss av en semester – vi är inte beredda att lida riktigt hur mycket som helst för en selfie med Mona Lisa. Men vad ska vi rikta vårt begär emot i stället?

Forskningsunderstödda recept för att känna lycka är upplevelser som kräver vår fulla uppmärksamhet eller som skänker förundran. Kan vi skifta vår upptäckarlusta från ytliga bekantskaper med exotiska platser till mer fördjupad kontakt med vår nära omgivning? Lära oss om blommor, insekter och vattenlevande djur? Kanske är det för att jag hunnit passera 50 som jag tänker så. Min egen reslust är på upphällningen och min käraste app heter PlantNet. Men så möter jag en ung människa som börjat läsa biologi och lyriskt pratar om naturupplevelser genom luppens lins. Det ger förnyat hopp. Vi behöver faktiskt inte resa längre än till närmsta skog för att se en helt ny värld. Eller för den delen längre än till närmsta förort för att träffa människor från hela världen.

Att resa för att uppleva saker är inget dåligt incitament men med tanke på konsekvenserna för natur och lokalbefolkning kanske vi åtminstone bör begränsa vårt längre resande? Om målet är vila och närvaro i nuet så måste det ju inte komma till oss i en solstol vid Medelhavet. Jag har börjat se det som en motståndshandling att stanna hemma. Det finns inget som kommersialismens maskineri avskyr så mycket som en människa som nöjer sig.

Nomaden i oss då? Från den tid då min fickkalender i papper varje vecka bjöd på visdomsord minns jag ett citat om att när vi reser så kommer själen efter oss på en åsna. Åker vi på en enveckas flygtripp till Grekland hinner själen inte ens till Tyskland innan det är dags för åsnan att vända hem igen.

Så är det verkligen flyga vår inre vagabond vill? Är det inte snarare att ta sig fram i den takt som våra ben kan åstadkomma, i frihet från vardagskrav och andras förväntningar? I så fall kan vi stänga av instagram och börja precis där vi står.

I Sveriges Natur.

Tre unga, amerikanska män får höra talas om det avskilda riket och lyckas ta sig dit med flygplan. Ett för utopigenren typiskt upplägg som ger författaren Charlotte Perkins Gilman chans att i skönlitterär dräkt presentera ett idealsamhälle: ett land där kultur och samhällsstruktur helt skiljer sig från det vi tar för givet.

Boken ”Kvinnoland” skrevs 1915 och hör, som många av dåtidens utopiskildringar, hemma i den socialistiska traditionen med sin betoning på gemenskap, solidaritet och jämlikhet. Men den anknyter också till den mindre omfattande feministiska utopitraditionen, och det som gör den verkligt originell är hur den lyfter fram moderskapet som något heligt. Kvinnan ska inte frigöras genom att slippa ta hand om sina barn – och inte heller genom att slippa allt samhällsansvar – utan genom att omsorgen om barnen lyfts fram som samhällets högsta uppgift. Bokens berättarjag Van noterar skillnaden mot hur föräldrarollen gestaltar sig i dåtidens USA. I hans hemland bryr sig varje mor mest bara om sitt eget barn men i det rike han nu hamnat är alla invånare engagerade i alla barn och jobbar tillsammans för deras väl.

Charlotte Perkins Gilman (1860-1935) var feminist, socialist, författare och tidskriftsredaktör.

Perkins Gilman tycks både anknyta till och polemisera mot Ellen Keys idéer om moderlighet. De var samtida med varandra och framhåller båda hur viktigt värnandet om barnet är, för dess egen skull och för att forma ett gott samhälle. Men Key var särartsfeminist. Rösträtt åt alla kvinnor, javisst, men bara barnfria kvinnor eller de vars barn vuxit upp skulle ställa sina speciella kvinnliga krafter till samhällets förfogande. Andra har kallat dessa ståndpunkter för ”samhällsmoderlighet”.

Var finns samhällsmoderligheten idag, när unga kvinnor drömmer om att bli hemmafruar och ”momfluencers” som lever på reklamintäkter för att blotta sig själva och sina familjer för alla som vill titta? Det går sannerligen att ha synpunkter på vad det gör med relationen mellan förälder och barn, och hur exponeringen påverkar de små. Men ta bort kameran ur ekvationen så har företeelsen likheter med det Ellen Key förespråkade för kvinnor som hade yngre barn: ett engagemang helt vigt åt familjelivet. I den tidskrift som Charlotte Perkins Gilman drev och själv skrev alla texter till, kommenterar hon Keys ”Barnets århundrade” i följande ordalag:

Kvinnor förändras som människor: de är inte längre bara en sak – kvinnor, mödrar och ingenting annat […], de är också personer av vitt skilda slag, med intressen och förmågor som gör dem lämpade för att delta i samhället på många sätt.”

Hennes egen samhällsmoderlighet var radikal. Hon visade fram kvinnor som fullt kapabla att ta ledarroller, driva och utveckla ett samhälle och klara såväl intellektuella uppgifter som hårt kroppsarbete, även som mödrar. Det var en moderlighet som lika gärna kan utövas av män: ett sätt att förhålla sig till vad som är verkligt viktigt.

När jag själv var höggravid med mitt första barn fick jag från flera kvinnor höra att jag skulle komma att gå in i en bebisbubbla. Världen därutanför skulle bli mindre viktig. Jag protesterade: omvärlden hade blivit viktigare för mig när jag blev gravid och jag trodde inte att det skulle förändras av att barnet föddes.

Både de andra kvinnorna och jag själv fick rätt. Jag blev mer påverkad av alla nyheter som kunde innebära fara för mitt eget och alla andras barn. Men jag fick lägre förmåga att delta i världen under ett antal år. Bubblan var inget jag valde utan en effekt av bristande tid och energi. Det var heller inte bara min egen ork jag fick kämpa med. Starka kommersiella krafter vill få oss att tro att ett gott föräldraskap i första hand är en prylsport som kräver stora inkomster. Det individualistiska idealet säger oss samtidigt att vår främsta plikt är att lägga mycket tid på att våra barn ska bli framgångsrika: ekonomiskt, musikaliskt, idrottsligt. Mina ambitioner fanns emellertid kvar. Jag ville påverka världen och jag ville att mina barn skulle se mig påverka världen – för att förstå att det går och att man bör.

Medan barnen i de tre unga männens USA växer upp i relativt slutna familjer där man gör allt för att avskärma dem från en omvärld som ses som farlig, lärs barnen i Kvinnoland redan från början att vara delaktiga och att ta ansvar för samhället. Läraren Somel förklarar att de under sin utbildning lär sig att älska intellektuella utmaningar, vilket förvirrar berättarjaget Van. Vad gör lärandet för nytta om eleverna tycker om att lära? Det blir tydligt att han fostrats i ett inlärningssystem där lydnad och underkastelse är viktiga mål i sig för skolan. Det ska helt enkelt vara tråkigt att lära. I det avskilda landet bland bergen är målet utöver kunskap i stället självständighet, solidaritet och gemenskap och både kropp och intellekt ska stimuleras. Man eftersträvar visdom och en handlingsförmåga som brukas för det gemensamma bästa.

”Kvinnoland” kan ses som en stridsskrift för omsorgens centrala roll för ett gott liv. Att ge omsorg betraktas som samhällets viktigaste uppgift och ett privilegium som också ger en stark livstillfredsställelse. Detta är ett exempel på det som filosofen Kate Soper kallar ”alternativ hedonism”: ett begrepp för nya vägar till självförverkligande och lycka. Den alternativa hedonismen handlar om ett skifte bort från destruktiv överkonsumtion och statusjakt, till en strävan efter tillräcklighet och en tillfredsställelse som kan uppnås inom planetens gränser.

Jag minns mitt ändlösa vankande runt i huset med en kolikbebis i sele på magen och en frustrerad treåring i hasorna. På samma gång utmattad och färdig att explodera – av frustration och av kärlek. Jag kände mig söndertrasad av den smärta mitt minsta barn upplevde och den längtan som jag inte förmådde svara mot hos mitt äldre barn.

Det finns ingen självklar samhällslösning på sådana dilemman. Inte heller något personligt förhållningssätt som på ett enkelt sätt kan ta udden av det känslomässiga kaos det innebär att vara förälder. Det är helt enkelt ofta svårt att njuta av privilegiet att få ge omsorg. Charlotte Perkins Gilman drabbades själv av förlossningsdepression och lämnade senare sin enda dotter hos sin exman och hans nya hustru. Men jag undrar vad som skulle kunna hända om vi lät moderlighet bli den ledande politiska princip som vi inrättade samhället som helhet efter. Eller om vi började se den mänskliga tillväxt som omsorgen syftar till som ens hälften så viktig som den ekonomiska tillväxt som vi ständigt curlar och daltar med.

I OBS i P1 idag.

I denna essä för DN skrev jag att vi tycks glömma vad ett barn är. Några utdrag:

“Inom sociologin pratar man om att barn inte betraktas som ”beings” utan som ”becomings”. Man kan översätta det första till ”varelser” och det senare ordet till ”blivelser”. Barnets värde ligger i att det en gång kommer att bli vuxet. Detta synsätt riskerar leda till att man varken ser barnet som agent i sitt eget liv, eller barn- och ungdomen som meningsfull som sådan. Men få klarar att nöja sig med att bara förbereda sig för något som ligger långt in i framtiden. De flesta vill känna sig engagerade, roade, utmanade, uppfyllda, behövda nu. När inte skolan eller andra delar av samhället kan erbjuda unga den sortens mening står andra redo att göra det. Och de har inte alltid demokratiska eller konstruktiva avsikter.

(…)

De lösningar som i dag presenteras, nästan oavsett vilka problemen är, handlar i hög utsträckning om mer styrning och hårdare tag och i ökande grad om medicinering. Om du har svårt för matematik ska du inte tillåtas utveckla dig på områden där du har fallenhet och lust, utan tvingas till ännu mer matematik. Om du har svårt att sitta still kan du bli utslängd ur klassrummet eller förskrivas piller. Om du håller på att rasa ihop av ångest får du bita ihop. Från skolan kan du inte sjukskriva dig och går du inte dit så skickas en orosanmälan till socialtjänsten. Varför kan inte föräldrar anmäla beslutande politiker till socialtjänsten för att de gör det omöjligt för barn att leva de liv de förtjänar?

När det handlar om unga som hamnar i kriminalitet är ökad repression likaså modellen. Lägre straffmyndighet och hårdare straff är vad som diskuteras. Inte de uppenbara systemfel som behöver åtgärdas för att barn ska känna sig värdefulla, trygga, kunskapssugna och bli förmögna till ansträngning i skolan.

(…)

I alla sammanhang där barn ingår behöver vi satsa på att bygga konstruktiva gemenskaper där de görs delaktiga och har medbestämmande. Inte bara för att det leder till bättre lärande, ökad demokratisk förmåga och minskad risk för asocialt beteende, utan för att det är det enda etiska sättet att förhålla sig till barn. Till människor över huvud taget. Historien har dessutom lärt oss vilka risker som följer med att socialisera med hård disciplin och krav på underkastelse och lydnad.

Jag hör redan de hånfulla kommentarerna i mitt huvud: ”Ska barn få göra vad de vill?” Jag säger inte att barn ska bestämma allt, bara att de ska ges chans att höras och få konkreta möjligheter att utveckla sin förmåga att ta ansvar. ”Ska barn som är grovt kriminella bara få hållas?” Nej, självklart inte. Ibland är det till och med motiverat att låsa in 13-åringar. Men en trettonåring som begår brott bör i första hand betraktas som ett offer. En vilsekommen som behöver styrning men också kärlek och hopp. Kanske vet 13-åringen inte själv vilken sorts hopp den behöver, eftersom den aldrig upplevt ett samhälle som ser jämlikhet, solidaritet, gemenskap, mening och demokrati som de värden som genomsyrar och bär oss som individer genom livet. Då behöver vi ändra på samhället.”

But I want to say something about what I think a modern animism could offer.

It can give us a sense of belonging in the world and a spiritual approach to our reality; a spirituality that would make us feel responsible and in contact with our surroundings. It could give us an infinitely large family. It is a staggering realization that everything from flowering plants to insects and humans belong to the eukaryote family and originated from a single individual 1.8 billion years ago. Single-celled eukaryotes and bacteria share an even older common bond.

The holy land?

A modern animism could also give us a new political approach, as we begin to hold the right things sacred. It could give us guidance when we face difficult societal choices: growing economy and increased prosperity or long-term harmony and survival?

The poet Göran Palm can show the way for a more skeptical attitude to the role of the economy in the world:

When our economists ask us to

Take into account the “realities”

They never mean the laws of nature,

The true realities,

Which have begun to set limits to our luxurious lives,

They only mean the laws of the market.

But for Nature, it is our laws

that are fictitious.

If we open ourselves to an animistic approach to the world around us, it will hopefully lead to a rethinking of the destructive notion of humans as the rulers of nature and to putting nature’s boundaries at the center.

The holy land is here – as in everywhere. That is how we must begin to think and feel. It is the growth of nature that is sacred, not the growth of the economy. It is the ecosystems that we need to protect at all costs, not the economic system. It is the community and cooperation with the places we inhabit and all the other creatures that live there that we should respect, not the competition.

Before Christianity came to the Nordic countries, we lived with rites at sacred places in the landscape. We strengthened our ties with what we perceived to be in special contact with the gods and which contributed to our survival. The churches of Christianity were built on top of what had previously been such sacred places. God was trapped in a building instead of having his abode among trees, rocks and streams.

It was in the human that God was to be sought and the ties to nature were to be severed. Now it is time to turn things around again. We can move church services outdoors. And not only them. Political meetings can be held under the open sky; the openings of parliaments can take place in the open, perhaps be moved between various national parks. The UN Assembly can occasionally move out into one of the wilder parts of Central Park. Some of the EU summits can be held outdoors in the presidency countries. If it rains, we can put up rain shelters, but let it be wall-less so that everyone can see the trees and flowers outside and can be reached by the wind, birdsong and scents. Then nature becomes one of the delegates of the meeting.

If we feel uncomfortable with concepts like spirituality and consonance (as I have done for a long time), do we have to look for other ways forward than animism? No. We don’t have to feel that nature is sacred, it is enough to start acting as if it is, based on a strong awareness that we are interconnected with everything. If we make every decision on the premise that what must be protected and prioritized at all costs is the ability of ecosystems to give and sustain life, then animism can become a political force without having to go work through concepts like sacredness and spirituality.

Subscribe now

In the book Down to Earth. Politics in the new climatic regime, the philosopher and sociologist Bruno Latour describes how we have for long politically been moving from the Local to the Global, in our pursuit of modernity. The Global is seen as synonymous with future, development and profit. The Local contains traditions, habits and a sense of place. Those who want to return to the Local are seen as backward. As more and more people discover that they are not winners on the path to the Global, we see a flight to the local sense of belonging that is contained in nationalism and patriotism. (There are similarities between Latour’s terms Local-Global and what is called the GAL-TAN scale.)

The political right and political left both move along the axis of modernity that spans between the Local and the Global, but in different directions on different issues. Latour believes that we must now introduce a third pole into our political consciousness, and he has named that pole The Terrestrial.

The Terrestrial is tied to the earth and the ground and its boundaries and can be related to regardless of where on the local-global scale one is. The Terrestrial will force us to redefine what we mean by things like progress and setbacks, according to Latour. New starting points and new alliances must be formed.

When green parties have previously tried to position themselves somewhere in the middle of the scale between right and left, refused to relate to it or tried to transcend the gap between what we perceive as modern and outdated, they have failed because their ideas have been perceived as unrealistic. But Latour believes that we may already be starting to see a change. Are we starting to ask ourselves whether we are Modern or Terrestrial? He imagines how one could refuse to position oneself on the right-left scale, or refuse to relate to the concepts of Local and Global as they are currently used, and instead call oneself radically terrestrial. This opens up for new positions that we need to discover and investigate. Preferably before the “extremist moderns” have completely destroyed the scene.

The word “rationality” has been kidnapped by our conception of modernity, writes Latour. Therefore, we have been able to judge projects as realistic even though we have not taken into account the effects they will have on the earth.

To portray the Terrestrial in a way that is taken seriously, we need all the sciences, but in different ways than now. We must also begin to see ourselves in a new way, writes Latour. We humans are actors among other actors. We must learn to live together with all other organisms because we are all terrestrial. To do this, we must get out of the realm of economism, which both the left and the right find themselves in, and away from the religion of the market. We must both connect ourselves to the earth in the sense of the place where we live, and to the world as a whole.

The role of the economy needs to change from having as its primary goal increasing growth and satisfying everyone’s desires to satisfying everyone’s needs.

De mystiska inslagen i Maria Gripes författarskap är starkast i ”Tordyveln flyger i skymningen” och ”Agnes Cecilia – en sällsam historia”. Samhörighet över både tid och rum manifesterar och materialiserar sig och byggnader kan bära minnen och förmedla budskap. Särskilt i Tordyveln flyger i skymningen bistår växter och djur i kommunikationen. Skalbaggar och krukväxter leder protagonisterna till viktiga ledtrådar på gåtans lösning – var finns den egyptiska staty som Andreas Wiik hemförde från Egypten?

Redan tidigare i sitt författarskap, också i sina mer realistiska berättelser, skildrade emellertid Maria Gripe en stark närhet till och kommunikation med naturen genom flera av sina karaktärer. Hugo, i Hugo och Josefin, är en trygg skogsvarelse som kommer till människornas värld med ett budskap: skollärarinnan får veta att hon har hållits för lite i skogen och för mycket i skolan och att det är därför hon bekymrar sig så mycket. När Hugos för misshandel fängelsedömda far ­– kolaren som blev fabriksarbetare – kommer på tal säger Hugo lugnt att ”Skogen ska en inte överge. Då går dä illa.”

Också Loella i Pappa Pellerins dotter, är ett sagoväsen som hör ihop med naturen. Ying Toijer Nilsson beskriver hennes relation till skogen såhär, i sin Gripebiografi ”Skuggornas förtrogna”: ”Den spåntäckta stugan är nästan osynlig, insnärjd i slingerväxter och med gräs på taket. Vädrets makter står på hennes sida, blixten laddar ur sig framför barnavårdsnämndens representanter, stigen är villsam och oländig, yrväder hindrar moderns bekanta som kommer för att hämta barnen.”

I Gripes värld samspelar vi med naturen och talar med och genom den.

Maria Gripe växte upp i Örebro men trivdes inte i stadens flickskola och när det var dags för vidare utbildning fick det bli Enskilda gymnasiet i Stockholm. Hon bodde inackorderad, och i rummet hon hyrde fanns filosofen Friedrich von Schellings samlade verk på tyska, som hon läste. Det är hans naturfilosofi som hon klär i Andreas Wiiks ord, och ger gestalt i Tordyveln flyger i skymningen.

Friedrich von Schelling var verksam kring sekelskiftet 1800 och framåt och ingick i den intellektuella kretsen i staden Jena. Han räknas till de tyska idealisterna och romantikerna. Schelling såg jaget och naturen som identiska. Sedan den franske filosofen René Descartes hade tillvaron ansetts kunna delas in i ande och materia, men Schelling menade alltså att det var ett felaktigt antagande: ”Mellan sinnet och naturen finns en hemlig förbindelse”, hävdade han.

I stället för den mekanistiska värld som upplysningen målat fram, där människor, djur och växter var att betrakta närmast som maskiner, så skrev Schelling om ett enhetligt världsallt – den ”allsjäl” som Maria Gripe låter Andreas Wiik skriva om i sina brev till Emelie. En idé som Schelling i sin tur kan ha hämtat inspiration till från de indiska Upanishaderna, de gamla indiska filosofiska skrifterna, som han var en läsare av. I dem beskrivs en panteistisk värld där allt har en gemensam ande, brahman. Gud och naturen är ett.

Allting, förklarade Schelling, i den andan, ”var förbundet med vartannat och utgjorde en enda universell organism” – från grodor till träd, stenar, insekter, floder och människor. Ande är osynlig natur, medan naturen är synlig ande – en central tes för romantiken.

Efter sin studentexamen läste Maria Gripe filosofi och religionshistoria vid Stockholms högskola och romantiken intresserade henne särskilt. Också Friedrich Schiller, pseudonymen Novalis och Johann Gotlieb Fichte går att spåra i hennes böcker. Liksom svenske Atterbom. Och Arthur Schopenhauer, som väl inte riktigt kan räknas till romantikerna men var verksam under samma tid. Gripe var beläst och ville få sina unga läsare att reflektera. Vilket breven till henne visar att hon också lyckades med. ”Den där Schopenhauer verkar bra. Var får man tag på hans böcker?”, skrev en ung läsare till henne.

Även SVT-serien som kom i höstas är mycket fin!

I Tordyveln flyger i skymningen låter hon huvudpersonerna Jonas 13 år, Annika 15 och David 16 år, samtala om de stora idéer som Andreas Wiik ger uttryck för, det vill säga Schellings tankar om det levande som ett enda sammanhörande medvetande. Andreas Wiik bad Emelie att förvalta hans brev och hon gömmer dem under en golvtilja. I ett meddelande till dem som hittar gömman ber hon att de ska lägga tillbaka Andreas skrifter igen, om deras tid är ”lika oförnuftig och oaktsam om livet som min egen.” Är tiden mogen nu, funderar David, Jonas och Annika. Kanske är ingen tid mogen för sådana tankar? Men kanske kan alla tider öppna sig för dem?

Schelling var en oerhört populär föreläsare vid universitetet i Jena men hans idéer har gått stick i stäv med modernitetens förhärskande naturvetenskap och har kritiserats och förlöjligats, både i hans egen tid och fram till våra dagar. Samtidigt har andra filosofer fortsatt att inspireras av honom och i Schellings intellektuella krets av vänner och bekanta i Jena lät sig flera av de andra påverkas av honom. En av dem var Alexander von Humboldt och de två brevväxlade. När Humboldt dog 1859 var han sin tids mest berömde vetenskapsman, med banbrytande forskning inom en hel rad naturvetenskapliga discipliner, och uppfinnare av några nya, som oceanografi och klimatologi. Historikern och författaren Andrea Wulf som skrivit en biografi över Humboldt kallar honom för ”naturvetenskapernas Shakespeare.” Humboldt beskrev, i vännen Schellings anda, jorden som en organism som pulserade av liv, ett sammanhängande helt där allting är förbundet med vartannat i ett nät av organiskt liv. Idag har denna tanke allt starkare stöd av naturvetenskapen. James Lovelocks så kallade Gaiateori – att hela jorden fungerar som ett enda levande, sammanhängande system, blir alltmer etablerad. Kvantfysiken visar på möjlig kommunikation på partikelnivå över stora avstånd, och ny forskning på psykedelika som ger starka upplevelser av att höra ihop med världsalltet visar att detta har en läkande effekt på depressioner.

Schellings idéer om en förbunden värld tycks i vår tid komma till oss från olika håll. De ser också ut att kunna bli ett viktigt verktyg för att finna nödvändiga nya förhållningssätt till, och förståelse av vår omvärld, i klimatkrisens tid. Allt levande hörer samman. Är vi mogna för att ta till oss den tanken? Är vi tillräckligt lyhörda för att följa de spår som tordyveln lägger ut?

I OBS i P1 förra veckan. För den som inte hittat till OBS: det är en guldgruva!

Denna text skrev jag för GP för drygt 13 år sedan och den handlar om det No excuses-inspirerade svenska skolprogrammet Quadriceps. Intentionerna var goda: att hjälpa stökiga och lågpresterande elever till höga resultat – hur gick det med det? Det visade sig också finnas ett pris. Är vi beredda att betala det?

Texten publicerades på GP:s kultursida hösten 2012:

“Ordning och reda, allt fokus på de mätbara kunskapsresultaten och läraren som en tydlig och stark ledare. Det är Jan Björklunds främsta recept för en framgångsrik skola. Om bara lärarna blir bättre på att ta kommandot och man väljer att sätta traditionell kunskap i centrum så kommer den svenska skolan att få sin efterlängtade uppryckning och kunna tävla om tätpositionerna i de internationella ligorna (förlåt, kunskapsmätningarna). Mer auktoritet, mer katederundervisning och tydligare regler alltså. Problemet är bara att detta redan testats på ett ganska stort antal skolor i Sverige, utan några resultat på kunskapsnivåerna.

Quadricepsprogrammet, som det senaste decenniet prövats och/eller anammats av ett hundratal svenska skolor, hämtar sin grund ur den praktik som utvecklats på Lorraine Monroes skolor i Harlem. Man framhåller att kunskapsmålen sätts främst och pekar på vikten av att ha höga förväntningar på eleverna, ett tydligt pedagogiskt ledarskap och goda relationer mellan lärare och elev samt en gemensam värdegrund och tydliga regler i skolan. I praktiken innebär detta att varje lektion ska inledas enligt ett visst mönster, lärarnas bemötande av eleverna standardiseras och goda prestationer premieras med diplom och applåder. Skolans regler bestäms av lärarna och eleverna ska lära sig dem utantill (reglerna ska också gärna sitta uppsatta överallt i skolan). Lärarna ska vara goda förebilder genom att klä sig och föra sig som högt uppsatta samhällsrepresentanter och elevernas egna liv och erfarenheter ska hållas utanför skolan och inte tillåtas påverka undervisningen. Lärarna ses som obestridliga auktoriteter och eleverna får lära sig att alla som vill kan lyckas bara de anstränger sig. Sammantaget är programmet alltså utfor

mat helt i enlighet med den nu förda skolpolitiken.

På tyska Jenaplanskolan tänker man tvärtemot Michaelaskolan. Elever tränas i eget ansvarstagande från start och når höga resultat. På bilden en grupp elever som förbereder en gruppresentation. Foto Eva-Lotta Hultén

‘Inte en bra skola men en excellent’ är harlemrektorn Lorraine Monroes motto och det är också så hon citeras i quadricepsmanualen En framgångsrik skola. I den framhålls att det är kunskapsmålen som ska prioriteras högst i en quadricepsskola. Så hur ser det då sammantaget ut med kunskapsutvecklingen på de skolor som arbetar utifrån quadriceps idéer?

Stiftelsen Quadriceps har utsett ett tjugotal modellskolor där man menar att programmet används på ett föredömligt sätt. Med mätverktyget Salsa kan man se hur väl skolor lyckas i relation till sina förutsättningar. Om man presterar precis vad som kan förväntas ligger man på noll. För några quadricepsskolor kan man se en svag utveckling mot högre salsavärde, för flertalet rör sig värdet både uppåt och nedåt och någon skola har en svagt nedåtgående trend. Genomsnittet ligger på +2. Det är alltså ungefär i nivå med vad man kan förvänta sig av dem. Detta på skolor som alltså öppet säger sig sätta kunskapsmålen före alla andra av läroplanens mål, och som arbetar helt i enlighet med den skolpolitik som förs – och som har som främsta mål just att höja kunskapsresultaten.

Pedagogikforskaren Anneli Schwartz har följt en skola som arbetar enligt quadriceps’ koncept och konstaterar i en artikel för tidskriften Demokrati och utbildning: ”Modellen tenderar att se eleverna som objekt för lärarnas kunskapsförmedling snarare än som subjekt med förmåga att kritiskt och självständigt granska, värdera och reflektera. Därigenom utvecklas inte heller förmågan att sätta in olika typer av kunskapsstoff i kontexter och orsakssammanhang.” Andan av att alla kan lyckas bara de vill och anstränger sig ger dessutom budskapet att den som inte lyckas har sig själv att skylla och Anneli Schwartz konstaterar att eleverna delvis har genomskådat lärarnas eviga mantra om att alla kan lyckas som falskt.

Inte bara saknar metodiken synbara effekter på de mätbara kunskapsresultaten utan den riskerar alltså också att hämma elevernas förmåga till mer komplext tänkande och ge dem bilden av att de får skylla sig själva om de misslyckas. Forskaren Johannes Lunneblad konstaterar i nyutkomna antologin Förorten, skolan och ungdomskulturen (red Ove Sernhede) att Monroemodellen inte hämtar sin grund i psykologiska eller pedagogiska teorier utan i managementteorier. Han ser i appliceringen av monroepedagogik i svenska skolor en tydlig allians mellan konservativa och nyliberala intressen som försöker återupprätta en traditionell skola med tydliga hierarkier. I den processen individualiseras problem som egentligen är strukturella.

Men kanske finns det andra fördelar med metodiken? Programmet påstås öka elevernas trivsel och trygghet och de bekräftas av Anneli Schwartz samt även av andra som är insatta. Men i sin masteruppsats har sociologen Thomas Jacobsson tittat närmare på mobbningsarbetet i en quadricepsskola. Han beskriver en skola där eleverna i utbyte mot trygghet och omvårdnad förväntas lyda utan ifrågasättande. Vad gäller själva mobbningsarbetet konstaterar han: ”Sålunda ligger tonvikten på övervakning och yttre kontroll och inte primärt på att påverka processer i det sociala systemet som orsakar mobbning (genom att utveckla känslomässig kompetens).” Eleverna blir lydiga och anpassliga snarare än verkligt empatiska och solidariska med varandra.

Quadricepsprogrammet har skapats med de bästa intentioner och jag är övertygad om att de många rektorer och lärare som arbetar i enlighet med det gör det med barnens bästa för sina ögon. Hade metoderna varit de rätta borde alltså förutsättningarna för goda kunskapsreslutat vara alldeles utmärkta. Ändå syns inga nämnvärda effekter. Det är helt enkelt inte starkare ledare, mer regler och mer katederundervisning som är lösningen på skolans problem.”

Så långt min text för GP för 13 år sedan. Men hur förklarar jag då att Michaela community school (som är mycket mer extrem än Quadricepsskolorna) i detta reportage i GP nu håller fram att skolans elever får jättegoda resultat? Jag har inget svar på det, men hoppas att det kommer i den fortsättning av granskningen som tidningens reporter utlovar. Kan det hänga ihop med att elever som inte klarar tempo eller krav hoppar av skolan? Att den brittiska skolan inte har ett lika brett kunskapsuppdrag som den svenska? Eller är detta verkligen kungsvägen till goda kunskapsresultat?

Men alldeles oavsett elevernas kunskapsmässiga framgångar – är de värda priset? Är det verkligen anpassliga, lydiga människor vi behöver när världen brinner och fascismen breder ut sig?

This pretty much sums up the criticism I have of humanism quite well. It is, as the name suggests, human-centered and often self-righteous.

Humanism is the philosophical tradition that gives humans an intrinsic value. Concepts such as empathy and mercy are central, but also critical thinking, the pursuit of knowledge, reason and freedom. The Roman statesman Cicero was one of the first to use the word ’humanitas’ in a value-based way, synonymous with benevolence and goodness, just over 2,000 years ago. He was an important precursor to the anthropocentric humanism that has prevailed since the Renaissance, i.e. the idea that man is exceptional and should be placed at the center of everything.

An important element of this tradition of thought has long been the criticism of religion, or freethinking, which has established that human morality should be based on reason and compassion and not on imagined divine decrees. But freethinkers and religious dogmatists largely base their ideas on the same thought: man as the measure of all things.

The originally religious idea that man is different from all other creatures and that this gives us the right to rule over them is a notion whose shortcomings in the face of climate change and environmental destruction become embarrassingly obvious. In addition, there is a climate of debate in which individuals constantly confuse their own opinions with objective reason and use themselves as a yardstick. Since I am rational, they seem to think, opinions that contradict mine must be due to others being dumber than me.

The same lame inference technique applies to humanity as a group: since we are rational, everything we do must be reasonable. And if we happen to have put ourselves in a situation where we are undermining our own chances of life, we are so exceptionally smart that we will invent technical solutions to the problem.

Humanism’s worship of reason creates a thought trap that leads to a lack of sensitivity and, at worst, pure hubris. We are not rational, but only good at rationalizing our own desires and interests. If we remain aware of this and watch ourselves, we at least have a slightly better chance of thinking and acting more rationally, for real.

Could modern humanism be brought to question its blindness and inherent self-overestimation? Perhaps by tracing its own footsteps. The notions of man as a unique master and the crown of creation have certainly been dominant but not exclusive. The essayist Michel de Montaigne, wrote as early as the 16th century that man suffered from “arrogant imagination” when we attributed divine qualities to ourselves and distanced ourselves from the mass of other creatures. He was skeptical that man would have any built-in rationality to lean on and stated that “The more I spend time with myself and the more I get to know myself, the more I am amazed by my formlessness and the less I understand of myself.”

A broader and more exploratory humanism continued to develop during the 16th and 17th centuries. In her book “Free Thought,” literature professor Carin Franzén highlights some of the women who contributed: Queen Margaret of Navarre, Swedish Queen Christina, the French writer and courtesan Anne de Lenclos and the French poet Antoinette Deshoulières. They were active in the social debate of their time, cultural salons and conversations; contemplated what bodily experience means for thinking and anchored man in his physical surroundings. In their short stories, poems and maxims they dealt with the importance of passions, questioned the worship of reason and anthropocentrism of their time and criticized the human predatory behavior towards nature. Franzén calls them not only freethinkers but also libertines.

The word that first designated a freed slave began to be used derogatorily in the 16th century for people who had freed themselves from religion and morality. But Franzén believes that libertinism contains many interesting lines of thought that have to do with our relationship to the body and nature.

Libertines tended to lean towards a naturalistic philosophy of the Epicurean type. They affirmed pleasure, sensuality and contact with nature. Many were early sympathizers of the philosopher Spinoza, who has been described as a pantheist, with his thoughts that God and nature are almost synonymous concepts.

Do trees, worms, rats and mushrooms fit into humanism? Tiny universe of bark, mushrooms, lichen and moss on a tree in Slottskogen, Gothenburg.

Alongside the human-centered history of ideas, there has always been a somewhat hidden ecological humanism.

But how are we to understand humanism’s key concept of freedom if the word “everybody” can no longer be restricted to humans but must be expanded to all living things? Do trees, worms, rats and pigs fit into humanism? On what premises; because they can be useful to us or because they have their own value?

If the latter is the case, are we still within the limits of humanism? Can humanism support the reduction of humans to bodies and matter among other bodies and matter; or are we on our way towards a different ideal and way of relating to our world?

Humanism has been plagued with several blind spots. In her book “Humanly Possible,” an exposé of 700 years of humanist freethinking, author Sarah Bakewell confronts a racist and sexist history and highlights the predecessors who managed to be true freethinkers. Like Jeremy Bentham, a philosopher who argued for animal rights, among other things. And Bakewell shows that using oneself as a yardstick for what is sensible can be done wisely. The thinker and freed slave Frederick Douglass sharply stated that “there is no man under heaven who does not know that slavery is wrong for him.” He believed that slavery also made slave owners victims because the system they worked within had brutalized them.

Perhaps this is humanism at its best: in the meeting of critical thinking, compassion, and the pursuit of freedom for all. Douglass is able to put his own trauma aside to try to understand those who have wronged him.

We humans are not capable of objective rationality, but if reason is understood as the ability to see things from many perspectives and to question ourselves as well, then the humanist dream of man is perhaps still worth dreaming, and worth bringing with us into a more ecologically sustainable relationship with our surroundings. Our self-image as masterns has brutalized us, but we can throw these shackles aside – if we choose to do so.

I skogsbruksrelaterade nätforum skylls dock tonen på ”aktivister”, som inte bara rör sig runt i skogarna utan också har infiltrerat myndigheter och högskolor. Allt som andas minsta kritik mot dagens kalhyggesinriktade skogsbruk tycks kunna klassas som ”aktivism” eller påstås vara ”politiserat”. Och hätskheten mot dem som ideellt inventerar skog är mycket stor, trots att de bara gör vad skogsägarna själva borde göra.

Fram till 2021 gjorde Skogsstyrelsen inventeringar och registrerade nyckelbiotoper med skyddsvärda arter men fick upphöra med det efter politiska beslut. Volontärer gör alltså jobbet gratis åt staten och skogsägarna, som har en plikt att ta hänsyn om de känner till eller borde känna till förekomsten av sådana arter. Men i stället för att rikta sin ilska mot de politiker som tagit bort stöd och ersättningar för skydd av skog får dessa frivilliga inventerare bära hundhuvudet.

Även skogsindustrin framställer miljörörelsen som skogsbrukarens huvudmotpart, men är ju själva en kontrahent. De vill köpa något som skogsägaren har, till ett så lågt pris och med så lite krångel som möjligt. Då är det förstås bekvämt om varje enskild skogsägare lämnas ensam med ansvar för sitt skogsbruks inverkan på klimat och miljö, i stället för att staten sätter standarder.

När virkesinköparna, som gärna kallar sig rådgivare, ringer och berättar att det nu är dags att avverka så lyder många. De flesta skogsägare har små markinnehav och deras kunskap om skogen är generellt låg. Men skogsindustrin är ingen neutral part och ”rådgivningen” kan vara ganska brysk. Under mina år som utbildare inom naturnära skogsbruk kom jag i kontakt med många skogsägare som kunde berätta om hur de utsatts för tjat och sedan fått se sina egna önskemål kring avverkningen köras över. En äldre dam ringde mig gråtfärdig efter ett samtal med en mycket påstridig virkesinköpare och frågade om hon verkligen var tvungen att avverka, och om det var sant att skogen skulle förstöras om hon lät bli.

Ännu mer försåtligt är hur äganderätten används som tillhygge mot ”aktivisterna”. Äganderätten påstås vara hotad eftersom man inte får avverka hur man vill utan måste skydda biotoper och arter. Men äganderätt har alltid kommit med inskränkningar och skyldigheter. Vi får inte bygga ett kärnkraftverk i trädgården eftersom det vi gör på vår tomt påverkar också andra. Detsamma gäller skogen.

Som om det stora problemet skulle vara för många miljöaktivister i skogen och inte för många välbetalda lobbyister i maktens korridorer

I den skogsindustrilojala myllan ifrågasätts nu allemansrätten återkommande. ”Aktivisterna” måste kunna köras bort från skogen. Att försvåra för vanliga människor att röra sig i naturen ses alltså som en skydd att ta till när ens skogsbruk ifrågasätts. Det ser ut att komma spontant från gräsrötterna men idéerna sipprar ner från virkesmaskineriets högsta kretsar. Som om det stora problemet skulle vara förmånga miljöaktivister i skogen och inte för många välbetalda lobbyister i maktens korridorer.

Branschorganisationen Skogsindustrierna har det senaste decenniet pumpat ut missledande påståenden om den svenska skogen i kampanjer för hundratals miljoner kronor. I en debattartikel i DN hävdade Skogsindustrierna nyligen (30/11), helt utan källhänvisning, att Sverige har ”ett av världens mest hållbara, långsiktiga och reglerade skogsbruk”. Begreppen ”politiserad” (om Naturvårdsverket) och ”aktivism” dök också upp. Ord som hela tiden ekar i skogsbruksdebatter på nätet. Vad gör dessa hundvisslor och överdrifter, från den klart starkaste parten, med debatten om den svenska skogen?

Inte kan väl särskilt många egentligen tycka att äganderätten övertrumfar alla andra konsekvenser och värden, inklusive ett beboeligt jordklot?

Den svenska skogens förmåga att binda in kol har sjunkit kraftigt och den biologiska mångfalden påverkas starkt negativt av dagens brukningssätt. Inte kan väl särskilt många egentligen tycka att äganderätten övertrumfar alla andra konsekvenser och värden, inklusive ett beboeligt jordklot? Inte vill vi väl på allvar att allemansrätten ska inskränkas, vilken sida i debatten vi än befinner oss på?

Kanske står hoppet om en annan väg, och en annan samtalston, till de många skogsägare som i alla nätforum numera argumenterar för biologisk mångfald, allemansrätt och hänsyn. Som lugnt berättar hur de bedriver sitt eget skogsbruk utan kalhyggen och som på olika sätt driver på för förändring. De har väl förstått att livskraftiga och stabila ekosystem ligger i deras eget långsiktiga intresse, av såväl ekonomiska som klimatmässiga skäl. Många älskar dessutom sin skog med hela dess mångfald. Bortom skottgluggarna sker redan förändringen.

I DN idag.

Läs mer:

Människans skogar är heliga och tål inte ekonomisk rovdrift

.

Det dova mullret från ett fartyg som passerar känns först som vibrationer i kroppen. När ljudet blir tydligt vet jag att jag snart också kommer kunna ana metallkolossen genom trädridån mellan mig och sundet. Det är en välbekant syn efter trettio år på denna plats. Kanske är också själva platsen van vid skeppen? Farleden utanför ön har sett fraktfartyg åtminstone sedan medeltiden, då timmer, insaltad sill, tran och kalk från de många skalbankarna fördes till England, Holland, Danmark och Norge.

På sin båtresa genom Fräknefjorden, som platsen heter, klagade Carl von Linné år 1746 över att alla bergen ”vore skallote”, alltså kala, och han tyckte att trakten var förfärligt ful. Men smaken varierar förstås. Bara några år tidigare hade hans lärjunge Pehr Kalm rest genom Bohuslän och beskrivit de trädlösa trakterna som mycket vackra.

De flesta förknippar nog ännu idag Bohuslän med kala klippor men länge fanns det gott om skog. Det landskap vi uppfattar som naturligt är på många platser resultatet av mänskligt överutnyttjande. Och sillen har ofta haft en fena med i spelet.

Åtminstone sedan 900-talet har sillperioder inträffat på Västkusten. Runt hundra år av magra fångster har följts av fisk i massor. Salterier byggdes i omgångar överallt längs kusten och Bohusläns bönder blev temporärt fiskare.Träd fälldes för att bli till tunnor och bränsle i kokerierna, där man framställde tran som användes i oljelampor, skinnberedning, såptillverkning och matlagning, och till sist för att måla hus med. Fartygen tog insaltad fisk och tran till hela Europa. När sillen tog slut övergavs fabrikerna och samhällena och växtligheten fick på många håll chans att krypa tillbaka, med början i skrevorna. Så har sillperiodernas cykler gestaltat sig på landbacken.

Kanske var den bohuslänska naturens utarmning som värst under 1700- och 1800-talen? På holmarna fanns fiskehyttor ännu kvar sedan den senaste sillperioden på 1600-talet, berättade Linnélärjungen Pehr Kalm i sin bok. Men träd var det ännu ont om. Där jag idag ser skogar av tall, ek, asp, rönn och bok växte bara ljung och ormbunkar. Naturen hade alltså inte hunnit återhämta sig när en ny stor sillperiod tog sin början bara några år efter Kalms resa.

Snart fyllde hundratals salterier och trankokerier åter Bohuslän och havet tycktes som ett ymnighetshorn. 1700-talets sillperiod ledde till en enorm industri – och en enorm miljökatastrof, konstaterar Stefan Edman och Tomas Andersson i boken ”Sill”. Fiskrenset dumpades i havet där det dödade vegetationen i vattnet, grundade upp hamnarna och förvandlade bottnarna till en lös gröt där ankare inte fick fäste. Stanken låg tung. Men folk fick finna sig. Sillen gav ju goda intäkter till staten.

Till sist började ändå lotsdirektionen och sjömilitären bekymra sig – kanske riskerade man sämre fiske på sikt? Trankokeriägarna beordrades att flytta produktionen längre in på land, där det fanns mark att gräva ner avfallet i. Industriägarna protesterade. De mätte djup i hamnarna, tog bottenprover och ansåg sig kunna bevisa att grumset inte var skadligt för fisket. Sveriges första miljökonsekvensbeskrivning. Men långt ifrån neutral förstås. Fabrikörerna fick ändå dispens, mot att de stängde av lämpliga vikar som ”grumsdammar” – och Bohuslän fortsatte stinka. Ekonomin kom först, då som nu.

Jag undrar ibland, när jag känner de mullrande vibrationerna i mitt hus och min kropp, vad fartygen som passerar genom farleden nuförtiden för hit, eller bort; och vilka marker och hav som fått ge av sitt innehåll för att fylla containrarna ombord. Får de tid att återhämta sig någon gång?

I spåren av den intensiva industrins uppgång på 1700-talet kom många gästarbetare och med dem bordeller och bråk, inte minst för att delar av lönen utbetalades i sprit. Men så försvann den silverglänsande fisken. De många fabrikerna slog igen och anläggningarna togs ner; människorna flyttade, eller började gneta sig fram på magra jordbruk. Drygt 60 år förflöt.

1871 skrev Marstrands-Posten plötsligt att man kunde plocka sill med bara händerna inne i hamnen. Året efter gick sillen till också i norra delen av Bohuslän och i Strömstads tidning klagade man över att samhällets sysslolösa befolkning inte fiskade mer. De hade blivit slöa av att få så mycket inkomster från badgästturismen under sommaren menade man. Hur slöa badgästerna kunde anses vara, och om inte också de kunde fiska sill, kom nog inte upp till diskussion.

När sillen blev kvar slog sig trots allt lokalborna samman och skaffade utrustning och året efter stod sillen ”tjock som en vägg” i fjordarna. Att åka ut och titta på stimmen blev en turistattraktion och folk gick man ur huse för att skörda ur haven. Samhällen blomstrade, telefonlinjer drogs ut till öarna, järnväg började diskuteras. Och fångsten verkade inte kunna minska. Vad skulle man göra med allt? Att lämna fisken i havet var tydligen inte ett alternativ. Den håvades upp för att omvandlas till gödsel. Produkten kallades för ”åkersnus” eftersom den var brun och pulveraktig.

När denna vår senaste sillperiod runt år 1906 tog slut tolkades sillens försvinnande, enligt Claes Krantz i boken ”Vinterland”, av många i det gammaltestamentligt religiösa Bohuslän som Guds straff. Människorna hade missbrukat hans välsignelse genom att fiska på söndagarna. Det borde kanske ha legat närmare till hands att tänka att man roffat åt sig mer än vad Gud, eller naturen, velat ge?

På många platser har vi i århundraden återkommande utarmat våra omgivningar. Inte minst i Bohuslän. All skog har huggits ner, all fisk tagits upp, all jordbruksmark utarmats. Tider av återhämtning har följts av nytt överutnyttjande. Bohuslän har omvandlats om och om igen, både ovan och under havsytan. För varje gång vi gör så riskerar vi att få allt mindre mångfald och allt sämre motståndskraft i naturen. Och skövlingen fortgår.

I sin Sill-bok berättar Stefan Edman och Tomas Andersson hur de stora bestånden i Västerhavet nu skördas långt ute till havs, och aldrig längre får möjlighet att växa sig så stora att sillstimmen väller in mot kusten. Gigantiska trålare från Västkusten håvar också in all den östra kustens sill, strömmingen, för att den ska bli till foder i laxodlingar.

De hastigt uppblossade och storskaliga exploateringarna under sillperioderna får mig att tänka på vår tids motsvarigheter; hur vi på kort tid byggde enorma mängder padelbanor i Sverige, eller lät städerna översvämmas av sparkcyklar. Vi var säkert många som förstod att det inte var hållbart i längden men här fanns begär som skulle kapitaliseras på medan storvinster fanns att hämta. Spåren finns kvar i form av sparkcyklar i våra stadsnära vatten och gigantiska idrottshallar som i många fall nu måste hitta andra funktioner. Också detta påverkar vår natur, även om vi slipper stanken.

Eva-Lotta Hultén
journalist och författare

Sänd i OBS i P1

https://www.sverigesradio.se/avsnitt/sillen-en-fisk-som-forandrar-landskap

In the Nordic countries, we have long had a very high level of trust by international standards. Most of us assume that other people are benevolent. It is also on this premise that we have built our society. And extensive research shows that trust can be linked to motivation, responsibility, creativity and efficiency. But organizational researcher Louise Bringselius now warns of a development away from trust and towards institutionalized distrust. It manifests itself in detailed control, formalism, strict demands and a strong focus on coercion and punishment. Which in many countries has already led to a weakened democracy, and in many organizations to increased dissatisfaction, poorer health and lower productivity. When we follow rules and hierarchical ‘decision lines’, which are supposed to ensure that everything goes right, we are prevented from using our judgment and taking responsibility where we can.

In her book “The Trust Principle”, Bringselius takes the traffic chaos on the highway E22 outside Kristianstad i the south of Sweden in 2024 as an example. Around a thousand vehicles were stuck in mass collisions due to extensive snowfall. But everything was made worse by the fact that no one with real influence over the situation dared or was allowed to take their own initiative. For example, a private individual offered to cut up the median barrier but never received any response because rescue personnel on site were not allowed to make such decisions. An ambulance with a seriously ill person was therefore left standing on the motorway for seven hours.

Rules and measurements make us forget an old knowledge: those who are trusted usually do their best. In the world of education, I have long been bothered by the confusion between the concepts of demands and expectations. There is strong research support that high expectations make students perform better, while high demands risk leading to stress, anxiety and poorer results. Which is not really surprising since they are two diametrically different ways of relating. Demands can be written down and followed up. Expectations exist in interpersonal relationships and are considerably more difficult to document in a clear and numerically transferable way. And while expectations are about trust: “I trust you can handle this”, demands are about power: “I can reward or punish you based on how you perform”. This confusion of demands and expectations is not only a phenomenon in school but increasingly also at work and in society. It risks leading to submission and adaptation instead of responsibility and equality, which can be harmful in almost all areas.

Many of the decisions that reduce trust are certainly made with good intentions. We want to ensure the quality of the business, prevent failures, increase the safety of individuals or reduce crime. But we believe that we must demand, reward or punish in order to get people to do the right thing or perform. This thought is based on the idea that we humans are driven only by the desire to win or the fear of losing something. And that is a false assumption about how we function. We are not rational but relational. We want to be liked, to feel meaning, to contribute and to receive confirmation that our opinions and feelings matter – and we want to be trusted. In fact, it is mainly the recognition of others, our own pride and a longing to be part of something bigger that drives us.

Long sick leaves and early retirements seem to have a strong connection with a lack of influence and participation – and most people probably know from their own experience that a lack of trust is harmful to a relationship. The fact that it is institutionalized and becomes impersonal probably does not make things better. Companies and schools that focus primarily on results have worse outcomes than those that also work with consideration and well-being. Trust and purpose reinforce each other and create the right conditions for higher levels of oxytocin in our bodies, which in turn leads to happiness. Joy at work comes from purpose-driven work within a team with trust, says Louise Bringselius.

Political scientist and internationally renowned trust researcher Bo Rothstein points out in his book “The Foundation Bolt” that the idea of ​​top-down incentives to get staff to perform also often backfires, since orders from managers are based on information that employees have provided to management. If employees know that what they say will be used to increase the control over them, they will avoid providing all relevant information.

At the state level, we have already reversed a negative spiral of low trust once. A French ambassador who visited Stockholm in the 1770s described the political culture in Sweden as characterized by massive corruption in all the estates of the Riksdag and society as a whole. Bo Rothstein describes the reforms that made Sweden a high-trust country as leaps and bounds of qualitative social change that changed the legitimacy of the Swedish state administration, from the 1840s onwards. Among other things, reforms were implemented to the school system, equal inheritance rights for men and women, freedom of religion, the abolition of many noble privileges, municipal self-government, the reorganization of central government agencies and a pension system for civil servants.

Today, Rothstein sees growing economic inequality as a threat to trust. High inequality in a society reduces trust not only in other people but also in social institutions. Rothstein argues that democratically governed companies, where employees jointly own and govern the organization, can be a way forward. Such companies have been the subject of research for decades and they do very well financially, pay higher wages and have a significantly higher proportion of satisfied employees than traditionally owned companies.

We can have the same goal, such as a society with clear rules of the game, but different paths to get there. And the choices of path seem to play a big role. What effects does our choice of control have beyond those intended? What does the employee directed by manuals choose to do when he discovers that it is possible to optimize the work process but that no one cares? And what does reduced student influence do to young people’s view of democracy and to their already high level of mental ill health? We probably know the answer. Happy relationships as well as happy organizations and nations are built on courage. You have to throw yourself out there, put some of your destiny in the hands of the other. Show trust.

From Swedish National Public Radio

.

es the word really mean? What should it mean? Reasonably it shoud refer to something that can be repeated for a very long time (even forever) without resources running out or ecosystems being damaged or depleted without a chance to recovery.

Forestry where only a few trees are cut down using gentle methods, never taking out more than the growth rate and also not harming biodiversity, could perhaps be called sustainable in good conscience. But then we must of course ignore the fact that we have only touched what is sustainable for the forest ecosystem in question and not how sustainable it was to build the machines or, for that matter, to transport them there, refuel them or take the wood from the forest to the paper mill. And if the gently felled trees become boards that are used to build unnecessarily large houses, is hte forestry still sustainable? Surely the most sustainable thing must be that the trees remain in the forest?

What about other things we would like to call sustainable? Can electrical technology based on batteries that require rare earth metals be called sustainable? The metals are extracted with various chemicals and require a lot of energy. Is it sustainable or just better than what is really bad? Is organically produced food sustainable if it has been grown with methods that thin out the topsoil? Are train journeys sustainable? Large amounts of energy and materials are required to build och run trains. Is wind power sustainable? The windmills are built from finite materials and will sooner or later turn into scrap that we have to deal with. Is clothing made from recycled material sustainable if it also requires energy, which in turn requires windmills, which in turn requires materials and resources from mining? And if the material in the clothing also releases microplastics into the environment?

We forget to talk about whether phenomena and products are sustainable in the long term or only in the short term, and whether we mean that it is sustainable in a single place, in certain places or everywhere.

Greenwashing is something that companies are said to be doing. But most of the greenwashing doesn’t happen in the PR offices of big companies, but in our heads. In our longing to feel like the world is on the right track, we are often prepared to settle for “a little better than the really bad” in order to call something sustainable.

Today, previously opened and cultivated land along Fräknefjorden (the strait where I live) is overgrowing with shrubs, bushes and trees. At the same time, we live in greater abundance here than ever before. Which people, plants and animals, fungi and bacteria have had to move or see their places transformed into “resources” so that we can live a life of abundance here?

When there first was talk of a quarry in Forshälla, not far from where I live, there were strong protests from the local residents. The same happened when the newspaper wrote about plans for high-speed trains on pillars through the landscape. We live wide roads, good communications and cobblestone pavings in our gardens, but the material should come from somewhere else, and the motorway and train tracks should not be visible from our windows.

The system we have rigged for ourselves is also not designed to achieve sustainability but convenience, constantly increasing prosperity and the increase of capital.

The philosopher Frederic Jameson has stated that it is easier to imagine the end of the world than the end of capitalism. Many also seem to find it easier to imagine that we humans start to construct an atmosphere, living ecosystems and arable land on Mars than are be able to feel awe and respect for what we already have, manage it sustainably and live here forever.

It is understandable that brave people once wandered north in the tracks of the ice edge after the last ice age. They hoped to find new paradisiacal places to live. But anyone who knows anything about Mars knows that it is an extremely inhospitable environment. We might as well try to build a nest in the deep ocean. Or perhaps better yet, on top of Mount Everest. There is at least an ounce of breathable air.

I think we need limits. I adapt my life in relation to the Earth’s ecosystem and it feels deeply meaningful to refrain. I don’t fly, I don’t buy clothes or furniture I don’t need, I don’t eat industrially produced food and I have few electronic gadgets. I can’t have the whole world because it doesn’t belong to me. It doesn’t belong to the world of money. It belongs to itself and isn’t mine to buy.

I am not perfect in my ambitions. Sometimes I buy stuff I don’t need or travel by car and train for pleasure. I am part of the prevailing system, raised in its way of looking at the world, people, things and money.

We humans are herd animals. What others have and do, we also want to have and do. Other people’s desires become our desires. My desires. Even though I have always felt alienated by peer pressure. Been against the grain. I went in a cornflower blue suit jacket to black-clad rock clubs and in my grandfather’s shabby blazer and men’s hat to the upper-class high school. Never felt comfortable in the herd. Still. I am falling in too. But less and less often. My conscience is stronger, my ability to resist trained, my impulse control a little better. Plus, shopping is boring.

Meaningfulness. That’s what I want. The limitations I set help me feel grounded. They provide a weight that keeps me from toppling over in the wind or being carried away by the currents.

My life is far from ascetic . It’s just a completely normal life, without trips to Thailand and shopping for fun. I read somewhere that if everyone lived like we did on average in the 60ies, our consumption would be sustainable. I don’t know if that’s true, but if it’s true, surely everyone should be able to put up with it?

Maybe we should talk about respect instead of sustainability. Are our lives respectful of everything else that is alive? Do we stay within the respectful range when we eat, live and have fun? We could also talk about gratitude. Are we grateful for what we have or are we impolitely greedy? The culture we live in tells us that it’s right to be greedy. Good, even. You should be hungry for more. Never satisfied. A winners mentality, constantly on the way to more and better. If I’m content, am I a failure? On the small sign I have made to take with me when I participate in the Rebel Mothers’ demonstrations, I have written “I have everything I need, except a safe future for my children.”

Restrictions. What we so often say that children need. Don’t we adults need them too? Someone or something that says ”Stop, here are the boundaries. Within these frames you can shape your life but not outside. You can’t become what you want or get what you want because there is something bigger and more important than you. It contains you and all other living things and it is a community that you are a part of and responsible for.”

#sustainability #limits

Early religions always evolved with their time, place, and society.

When we wrote down our myths, they solidified and we began to worship the words instead of the reality. Believers today are rarely willing to relate to what has been written down like Thomas Jefferson. But it is still possible to make changes to shift our beliefs. You only have to look at all the different ways you can be a Christian to understand that there is great room for rethinking within the boundaries of scripture-based religions. All great teachings are largely about the interpretations we make.

So we don’t need to replace the established religions with animism. They have all obviously been possible to combine with today’s religious market beliefs. With animism as a companion instead of the God of Growth, I believe it is possible for our big religions to contribute with wisdom and values ​​adapted to our time.

In the book Land, Spirituality, theology professor Petra Carlsson Redell describes how Sami Christianity was formed from an approach to nature where humans are equal to all other living things. On the Day of Judgment, humans will be judged by living things that cannot speak. In the Sami-Christian tradition, the land is sacred and humans explain to it why they have come, ask permission before taking something and bless the land to give thanks.

A faith connected to what we need today needs to be a faith connected to the land. We associate being materialistic with being greedy; wanting to own as much matter as possible. But we can become materialistic in the sense that we respect the materia: things we can touch and perceive, such as stones, earth, water, wind. We can handle matter carefully.

In that case, we must move away from the division into body and soul. They are interconnected. We are consciousnesses enclosed in bodies and without these bodies there is no consciousness. The world comes to us through our bodies and this happens in specific places.

We are consciousnesses enclosed in bodies, enclosed by a place where we are part of thousands of relationships, which can give us access to larger consciousnesses. We consist of body and place and relationships. And the only thing we should be constantly connected to is nature so that we become sensitive to it and learn to read it. What exist here? What is sustainable in this place? What can I contribute with?

The concept of sustainability needs to be grounded; to be clearly anchored in the material and the local. Today, questions of sustainability are often attacked at the national level. Then it becomes in order to devastate certain places because they seem to be on the periphery. But it is the place we need to start from when we talk about sustainability. What is sustainable in this place? We also need to anchor sustainability in time. Is what we are doing sustainable not only now but for the long term? And by long term I do not mean until the next election. The North American indigenous people Haudenosaunee have a seven-generation principle for their decisions. Is what we are doing good also for the seventh generation from now? I want to go even further. We should make our decisions with a millennial perspective.

On our way towards a modern animism, we must not be naive. We need to approach it with a critical eye. All things were not automatically better when people worshipped nature. Among many animist peoples, the group have imagined that accidents are due to someone else’s ill will and that “witches” or strangers should therefore be punished. This is of course rooted in a desire to find causes for what happens so that one can feel in control. Human sacrifice has also occurred and an animist relationship to the outside world has not always been equal to a sustainable way of life. As we have wandered across the globe, the extinction of large animal species has often followed in our wake. We hunted them too hard. We plundered and ravaged because we did not know the limits of the new places. When we then understood that restraint was required, we began to adapt. Now we need to learn to adapt again. But today we have an extra difficulty in getting a sense of the limits of our way of life because our influx comes from all over the world. Only when there is a global shortage does it become clear that the amount of goods and food is not infinite or independent of specific places. This makes it possible for us to continue to impoverish until it is too late to turn around. Only when the global flow slows down can we really feel that the limits are there.

Modern natural science can give us the knowledge to use nature wisely. And also contribute with an understanding of how environments interact with each other and how the large ecosystems depend on the smaller ones.

(Excerpt from my upcoming book Höra hemma (On belonging)).

#animism #nature #sustainability

In school we can cultivate young people’s drive, thirst for knowledge and their will and ability to participate in the world. We can reason about what kind of lives they want to live, how they can contribute to a better world and to good lives for themselves and others. We could have a school that provides so much more than conformity and factual knowledge.

In sociology, we talk about children not being seen as “beings” but as “becomings”. The value of a child is considered to lie in the fact that they will one day become an adult. Such an approach risks leading to seeing neither the child as an agent in their own life, nor childhood and youth as meaningful in themselves.

But few people are content with just preparing for something that lies far into the future. We want to feel engaged, entertained, challenged, fulfilled and needed now. We want to have influence over our lives. School is not a prison and should not strive to be one. When school or other parts of society cannot offer young people community and purpose, others are ready to do so, and they do not always have democratic or constructive intentions.

Do we think that children are not affected by our image of them as becomings instead of beings? Of course they are. Children are generally very sensitive to the expectations that adults, friends and society have of them. The pressure of expectations is growing, not least because of social media. At the same time, society is becoming more complex and the future is becoming more and more uncertain. Many children are also met with negative expectations and tend to live up to them. This is the reality that today’s children and young people have to deal with. Inside, they live as beings, here and now. Politics sees them as becomings, without any presence to take into account.

The solutions that are presented, almost regardless of what the problems are, are largely about more control and a tougher grip and increasingly about medication. If you have difficulty with math, you should not be allowed to develop in areas where you have an aptitude and desire, but are forced to do even more math. If you have difficulty sitting still, you can be thrown out of the classroom or start taking pills. If you are about to collapse from anxiety, you have to bite the bullet. You cannot take sick leave from school and if you don’t go there, your parents will be reported to the social services. Why can’t parents report decision-makers to the social services for making it impossible for children to live the lives they deserve?

Is the task of schools and parents to get all children to try to learn exactly the same things? Or is it rather to help all children and young people to find out how they themselves can and want to live their lives and contribute to the world in their best way?

In school we can cultivate young people’s drive, thirst for knowledge and desire and ability to participate in the world. We can reason about what kind of lives they want to live, how they can contribute to a better world and to good lives for themselves and others. We could have a school that provides so much more than conformity and factual knowledge.

In all contexts where children are involved, we can invest in building constructive communities where children are involved and have a say. Not only because it leads to better learning, increased democratic capacity and reduced risk of antisocial behaviour (see, among others, Hattie’s large meta-study of what makes learning effective: Visible learning, and the Swedish National Agency for Educations report: Participation for learning) but because it is the only ethical way to relate to children. To people in general. History should also have taught us the risks that come with socialising with harsh discipline and demands for submission and obedience.

Children should not decide everything themselves and nor is there anyone in real life who demands that. But they must be given the opportunity to be heard and given concrete opportunities to develop their ability to take responsibility, to find themselves, their community and their role in society.

We seem to have mixed up goals and means in school. Grades are not the goal of school but a means for selection for higher education or employment. Measurable knowledge is also not a goal in itself but one of several means for living a rich and participatory life. Children are not a means to feed the economic system; it is the economic system that exists to create a society full of meaning, community and social and ecological harmony.

We view children as if they were machines. If you input certain data, such as a certain amount of math or English, you expect specific outcomes. (But the machine analogy ends if the machine malfunctions. It is often expected to fix itself. Simply sharpen itself.)

In our relationship with children, we need to find a balance between meaning now and preparation for later and help them both adapt to society and resist when that is called upon. Right now, this means both helping them to deal with the harshness our society has adopted as its own and encouraging them to resist it.

What all adults can do for all children at the same time is to stand up for a humanistic treatment of children and young people and for a society that is child-friendly – ​​and also takes into account future generations. Should we think that children are not worthy of it, we can do it for our own sake. Children are the canary in the coal-mine. A society that is not child-friendly is destructive to us all in the long run.

A child is a human being in his or her own right; a human both in being and in becoming. A human being with greater needs, more emotions and less experience than us adults. A human being in need of support, guidance, care, freedom, play, development and hope.

We could have a school that provides so much more that what we set it up for today.

Idéer om elevinflytande, estetiska och praktiska ämnens värde, kritiskt tänkande, eget ansvar för lärandet och demokratifostran i skolan utvecklades i hög grad av liberala kvinnliga lärare kring förra sekelskiftet och lyftes in i politiken av dåtidens liberala partier. Tankarna spreds långt utanför Sveriges gränser av exempelvis Ellen Key, vars bok Barnets århundrade lyfte fram just sådana idéer. Ända fram till 80-talet var liberaler sedan drivande i att utveckla svensk skola i progressiv och humanistisk anda. De var med och bildade opinion för, och beslutade om höjd betygsålder och initierade försök med mer elevinflytande.

Det var först på 90-talet som liberala opinionsbildare och politiker (som dåvarande stockholmska skolborgarrådet Jan Björklund) började veva om ”flumskolan” – ett begrepp närmast övertaget över från Göran Persson – och propagera för mer faktakunskap och katederundervisning. Intressant nog presterade svensk skola under denna tid ännu bra i de internationella kunskapsjämförelser som gjordes. Det var kanske med andra ord inte så mycket kunskap debatten handlade om som elevers uppförande. Och disciplinen skulle komma utifrån, från lärare och rektorer, inte inifrån eleverna själva.

2006 blev Jan Björklund utbildningsminister och lovade ordning på skolan, som han hävdade att socialdemokraterna hade förstört trots att de av honom så utskällda ”flummiga” läroplanerna från 1980 och 1994 tagits fram och klubbats igenom under borgerliga styren.

Läroplanen från 1994 hade när den kom beskrivits som kunskapsfokuserad, ”avideologiserad” och fri från progressivism. Senare debatt har i stället gjort gällande att den förde in en konstruktivistisk kunskapssyn, men det saknar stöd i arkiven. Kursplanerna färgades enligt didaktikprofessor Magnus Hultén (ej släkt med skribenten till denna text) av ämnesexperter och ämnestraditioner.

Senaste läroplanen kom 2011, under Jan Björklunds tid som utbildningsminister. Det innebär att alla de tre senaste läroplanerna har kommit till under borgerligt styre, med stort inflytande av liberalerna. Ändå framställer de det nu åter som att de ska rensa upp och få ordning. Argumenten är desamma som 2011: kunskapsuppdraget ska bli tydligare, det ska bli mindre analyserande och reflekterande på lektionerna, läraren ska få mer makt och eleverna mindre. Varför gick det inte som de ville redan förra gången? Som didaktiklektorn Gunnlaugur Magnússon skriver på webbsajten Skola och samhälle: ” Hur ofta kan de vända sig emot sina egna tidigare lösningar på diverse problem utan att deras trovärdighet som Sveriges skolparti urholkas?”

Hela tiden ska ”flummet” bort. Varje gång man inför ny läroplan så verkar en massa ”flum” ändå bli kvar. Kan det kanske vara så att utbildning, lärande, bedömning och fostran är komplexa saker och att inget som rör människor och lärande blir enkelt bara för att man vill att de ska vara det?

De ”frisinnade” kring förra sekelskiftet hade nog sett med förvåning och kanske förfäran på dagens liberala partis skolpolitik och undrat när det egentligen blev liberalt att marknadsföra sig med mer disciplin, mer katederundervisning och minskat elevinflytande. En liberal skolpolitik i den gamla andan hade sannolikt handlat mer om att utveckla barns empati och samarbets- och omdömesförmåga och mindre om att lära sig lyda; den hade lyft fram att faktakunskaper är viktiga men behöver sättas in i ett sammanhang för att bli meningsfulla och den hade satt skolans roll för att forma eleverna till självständiga, samarbetande och demokratiskt sinnade medborgare i centrum.

Så vart ska denna tävling i hårdhet leda? När vi tagit ifrån barn alla möjligheter till inflytande i skolan, och när somliga barn fortsätter ha svårt att lyda och sitta stilla, trots hot om straff att sopa skolgården, vad blir nästa steg?

Gängkriminella och högerextremister rekryterar barn och unga både på nätet och skolgården. Är det verkligen en skola som minskar ungas förmåga att fatta egna moraliska beslut, och som närmast verkar förakta skolans demokratiuppdrag, vi behöver?

Det finns andra sätt. De kanske inte ger lika snabba resultat, eller har samma politiska slagkraft, men vi måste hålla ögonen på vad vi förlorar och vad vi får på köpet när vi implementerar nya arbetsmetoder. Är det värt det?